Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1870, sida 1

oll. Men MendCll älstar IITAII vv MIT bill ufvudstyrka ställa sig emot segrarne. hyende vänder han sig till det inre af itt område, för att på nytt vinna en ställing och hemta sig från den första förkräckelsen efter sina nederlag. Man skall äppeligen lemna honom tid härtill. Man hade talat om Tysklands blodränkta fält, dess nedtrampade åkrar, dess delagda städer och byar; man hade anett Frankrikes seger för fullkomligt gifen; man hade redan sett Berlin i en Naoleons våld eller i lyckligaste fall profeerat en ny upplaga af sjuåriga kriget. Ien hur är det nu? Alla dessa förväntingar ha blifvit gäckade, emedan de, som ängifvit sig åt desamma, begått det amla felet att underskatta Preussen. Ånnu r kriget ej slut, och mången tapper man kall ännu dö på ärans fält; men slutet r icke svårt att förutse. Om redan segern vid Weissenburg utjorde tillräcklig anledning för Berlin att läda sig i festdrägt, så var detta i ännu ida högre grad fallet med bragden vid Vörth. Redan i går afton, då kronprinens förstnämnda telegram med blixtens nabbhet spred sig genom staden, var julet stort. Jag fann utanför konungens alats, der man antog, att drottningen beann sig, en ofantlig folkmassa i den glalaste rörelse. Patriotiska sånger omvexade med dånande hurrarop. Från palatets balkong hade telegrammet blifvit uppäst af en kammarherre. Folket ville ouppörligt höra det omigen. Lefve kronprinen, lefve konungen! ljöd det bland mänglen. Talrika flaggor uthängdes, här och ler improviserades en illumination. Ånnu ångt efter midnatten fortfor rörelsen. I lag erbjöd platsen framför palatset en iknarde och dock väsentligt olik anblick. Jag kommer just nu derifrån. Först i dag hade man erfarit betydelsen af gårdagens seger, hade man insett, att en åtminstone illsvidare afgörande seger blifvit vunnen. Jublet är outsägligt, man lyckönskar hvarindra från alla håll, man ser vänner omfamna hvarandra. Dessemellan dåna kanonerna, som på slottsplatsen skjuta victoria. Plötsligt uppstår en stark trängsel bland den högtidsklädda mängden (det är Söndag), man svänger hattarne, höjer entusiastiska hurrarop, vill fram till palatset, för att se en grupp soldater, som utkommer ur palatset. Det är, törda af en officer, 10 man at 58:de regementet, som från Weissenburg hitfört fångar och nu blifvit föreställda för drottningen. Kraftiga, väderbitna krigaregestalter, hjelmarne prydda med eklöfsqvistar, tåga de tysta, men med lätt begriplig sjelfkänsla, genom de dem gladt hälsande folkgrupperna. Det är en tafla, som en konstnär bordt fästa på duken. Nya telegrammer och extrablad till tidningarne utkomma; de köpas i tusental och åstadkomma ny rörelse bland mängden. Låt mig här sammanställa några fakta: Weisenburgerdagens hjelte är general von Kirchbach, den 5:te preussiska armåökårens förare. Kåren består af trupper från provinsen Posen och Nederschlesien. Den innehåller kungsregementet Ni 7, en utsökt vacker trupp, som skall ha kämpat med en oemotståndlig tapperhet. Detta regementes förlust är högst betydlig, bl. a. skall det ha förlorat samtliga sina bataljonschefer. Med ifrågavarande regemente delar det 58:de regementet dagens ära. Dessutom voro delar af 11:te armkåren (Hessen-Nassau) och 2:dra bajerska armekåren i elden. Deras hållning har öfverträffat all väntan. S50 fångar, hvaribland 18 officerare (i början nämndes blott 500), och en kanon äro tagna vid Weissenburg. General von Kirchbach, en soldat, som år 1866 såsom divisionschef förvärfvat sig den högsta preussiska militärorden, orden ,pour le mrite, hade blifvit sårad, hvilket dock ej hindrat honom att vid Wörth åter föra sin armökår. Denna dag var nästan hela sydtyska armben i elden. Ånnu saknas närmare underrättelser härom; endast så mycket har man erfarit, att Mac-Mahon, som förstärkt sig med kårerna de Faillys och Canroberts divisioner, förlorat något öfver 30 kanoner, 2 örnar, 6 mitrailleuser och öfver 4,000 fångar. Konungen telegraserar detta till drottningen och tillägger: ,Hvilken lycka, denna nya stora seger genom Fritz (kronprinsen)! Prisa Gud för hans nåd! Det skall skjutas victoria. Och låtom oss nu än en gång vända våra blickar till det olyckliga Saarbricken. ,Journal officiel i Paris hade — troligen för att lemna ett nytt bevis på ,de franska krigsbulletinernas berömda sannfärdighet — meddelat, att 20,000 preussare vikit för fransmännens bajonettanfall. Men faktiskt kämpade 3 franska divisioner i 4 timmar mot — 3 kompanier preussiska fysiljerer, hvilka genom sin vighet redan förvärfvat sig den smickrande benämningen ,pieds du diable, samt mot 3 sqvadroner ulaner. Dessa preussiska förposter drogo sig tillbaka till höjderna norr om Saarbräcken och togo genast åter position der. Saarbräcken besattes ej af fransmännen, ty dessa veta mycket väl, att i den klyfta, i hvilken denna öppna stad ligger, ingen position kan fattas; den som ville intaga. en fast ställning der, skulle från början vara förlorad. Deremot gjorde fransmännen sig det nöjet att från de södra höjderna skjuta staden i brand, oaktadt de visste, att ingen preussisk soldat befann PR 4 —02 O C CC O 5 PR C6—— — — FR MR ÖB 1 AA Mm — — —-— M M Fr AM — —