med höga hurrarop anryckte truppen mot fienden. Den siendtliga truppen klättrade hastigt upp på klipphöjden och gat derifrån en dugtig salva på tyskarne, som ilade öfver den sidländta ängen. Husarerna och chevauxlegers, förmärkande att de sålunda icke kunde komma till fienden, togo till sina eldvapen och besvarade salvan. Ett af de första skotten från husarerna träffade en fransk officer, som med dragen sabel sprang från marketentarevagnen. Denne störtade i landsvägsdiket, men krafsade sig åter upp och sökte med några sårade sin räddning i skogen. Det franska infanteriet öppnade nu en mycket stark och hastig skjutning, och det visade sig, att den der bortom varande skogshöjden äfven var besatt af en fiendtlig afdelning, som sände den raska ryttareskaran kulor i massa. Men ryttarne framträngde utan uppehåll i karrier, intilldess major Egloftstein befallde en svängning mot höjden venster om vägen. De för första gången förenade tyska kavalleristerna hade sett rödbyxorna fly för sig och öfvertygat sig om, att det mycket berömda chassepotgeväret icke vore särdeles hindersamt för en rask trupp. Den med proviant fyllda marketentarevagnen togs, men kunde ej medtagas; hästen sköts, och vagnen kastades i den sumpiga ängen. Nu hette det att begifva sig bort lika fort, som man kommit.