Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1870, sida 2

han glömde all försigtighet och högg blindt in på riddaren. Och på ömse sidor fortgick striden lika het med segerrop, som ötverröstade de sårades och döendes jemmerskri, än från de svenska, än från de danska krigarnes led. Men ju mera striden hade blifvit en tvekamp mellan de enskilda krigarne, desto mera var hvar och en öfverlemnad åt sig sjelf, och lif eller död hängde på svärdsuddarna hela linien utefter, och så fortgick det. Hade man fält sin fiende, så mötte en annan, hvilken äfven fält sin, och sådant var förhållandet från den högsta till den ringaste sven i båda härarne. Till följd häraf stredo ock riddaren och konungen ostörda sin strid. — Akta dig Carl — ropade riddaren — jag menar, att lågorna från det förbrända Lund göra dig yr i hufvudet! Konungen svarade icke utan anföll allt hältigare, och riddaren kunde med knapp nöd värja sig för hans väldiga och väl riktade hugg. Så fortgick det en stund, då med ens konungens svärd sprang af vid fästet. — Nu är du min fånge, konung! — ropade riddaren och fattade hastigt konungen i det med ädla stenar rikt utstyrda läderbältet om lifvet, sökande dermed hålla horom qvar. Men konungen gaf sin häst sporrarne, i det han med sin dart ögonblickligt skar af bältet, och så störtade han utåt fältet, ifrigt förföljd af riddaren. Denne ropade åt de sina, alt konungen flydde, och snart vände sig då uppmärksamheten åt detta håll. Först sågos några få, sedan några flera spränga af utåt fältet i riktning efter konungen och riddaren. Konungens häst var dock vida snabbare och starkare, än hans förföljares, så att han fick ett betydligt försprång. (borts.)