Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1870, sida 2

bomberna nedföllo på Weissenburg; de antände kasernen och andra byggnader. 50:de linien höll på att tillreda sin soppa, när kulorna susade in i deras läger. General Douay, som kommenderade divisionen, befallde då en framåt-rörelse. Soldaterna ilade genast upp och kastade sig i elden. Franska trupperna hade blott 3 kanoner; fienden deremot ett fruktansvärdt artilleri, som kastade bomber och granater i våra leder. Soldaterna sökte skydd bakom landtgårdarne nära Weissenburg, men blefvo snart af kanonelden utdrifna ur denna position. Turkos stredo som lejon; de angrepo med bajonetten, men föllo i massa för fiendens kulor. De begge linieregementena gjorde underverk; officerare och manskap ledo förfärligt. Dertill kom en förskräcklig underrättelse — att general Douay dödats af en granat och general de Montmarie sårats. Tyskarnes eld spelade oafbrutet på våra trupper, på husen och gårdarne och antände allt inom skotthåll. Midt under bataljen anlände med jernvägen en afdelning linieinfanteri, okunnig om hvad som passerade, för att förena sig med sitt regemente. Bantåget stannar vid Hunsbach, våra soldater hoppa ur vagnarne, taga geväret och ila till striden. Denna fortfor till kl. 2 — en strid, i hvilken 1 stod mot 10. Fransmännen retirera genom skogar och vingårdar, ännu följda af den fiendtliga elden. Turkos hade en gång bemägtigat sig 8 kanoner. Ufter en ursinnig strid togo preussarne dem tillbaka. Turkos stupade i mängd, men hade också upprifvit ett halft husarregemente. Man fick icke tid att uppsamla vapen och tält. Äfven en del af våra sårade måste qvarlemnas på valplatsen. Jag har här i Hagenau bevittnat intåget af de regementen, som hade deltagit i den olika striden. De kommo trötte, med brutna krafter (de hade icke spisat sedan 24 timmar) begråtande en chef och kamrater. Jag har talat med en mängd af dem och alla försäkra, att striden var omöjlig; hade de blott varit 20,000 man, skulle de tillbakaslagit fienden, ty deras små kolonner höllo honom flera gånger i schack. En sergeant omtalade striden så som jag omtalat den här. Några sårade anlända, stödda på sina gevär. En turko visar mig sin arm, som genomborrats af en preussisk bajonett: en annan turko medför sin fallne kaptens sabel. — Allt detta var sorgligt och gjorde i nattens tystnad utomordentligt intryck. Kl. 11 anlände två vagnar med sårade. Vi hafva hvarken förlorat någon fana eller kanon. (Som man finner, har redaktionen af Courrier du Bas-Rhin med fog reserverat sig mot öfverdrifterna i denna berättelse.) Fransmännens tiraljörstridssätt. Fransmännens sätt att strida i affären vid Saarbricken påminner ånyo om deras gamla tiraljörvana, som de utvecklade i 1859 års krig uti Italien, nemligen att fritt upplösa sig, kasta sig ned på marken, låtsas vara döda, narra på det sättet de fiendtliga tiraljörerna till sig, ränna bajonetten eller faschinknifven i dem, sprinsa upp och till en ny plats för att ånyo gifva eld, sedan betäckning blifvit sökt bakom en sten eller ett träd. En rekognoscering. Från Pirmasens meddelas den 3 dennes följande autentika berättelse angående en rekognoscering mot den franska positionen öster om Bitche: Den. 1 Augusti förenade major v. Egloftstein af det bayerska 5:te chevauxlegers-regementet Prins Otto en liten ströfkår under sitt befäl, bestående utaf en afdelning af major Parnys sqvadron vid det preussiska husarregementet N:o 12, en afdelning chevauxlegers af 2:dra sqvadronen och en jägareafdelning, samt begaf sig tidigt på morgonen från Pirmasens till de yttersta förposterna vid Eppenbrunn. Ilär erfor man, att en stark afdelning infanteri uppehöll sig i Stärzelbrunn. Det beslöts i hast att rekognoscera denna trupps ställning; jägarne beordrades på den kortaste vägen till Erlenkopf, och kavalleriet tog en annan väg öfver Sttidenbacher Hof. Den dervarande skogstjenstemannen Gunther tillrädde en närmare väg, på hvilken man mera skyddad kunde komma till fienden. I djupa skogen gjordes en längre halt, och det försöktes att få jägarne dit, men förgätves, ty de hade förirrat sig. Efter 111 timmes väntan beslöts att äfven utan jägarne våga rekognosceringen, samt att raskt tramtränga i tjocka skogen på nästan obanade hålvägar. Sedan den franska gränsen var öfverskriden, gick det i skarp takt på vägen till Bitche. Iär öppnar sig dalen något hltet, och på andra sidan en sank äng visar sig en steril klippig höjd. I spetsen för truppen befunno sig de begge majorerna, ätföljda af löjtnant Gersdorf. Knappast hunna utom skogsbrynet, såg man vid foten af berget 2 franska infanterivedetter och nära derintill en marketentarevagn, omgifven af soldater. Seende detta, svängde de 3 officerarne sina sablar i luften, och