Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1870, sida 2

tade sig ögonblickligen mot fienden. De öfriga svennehoparne följde, och jungfru Maria i solgislen strålade högt öfver de svenske krigarnes hufvuden. Marken tycktes gunga under de tunga, jernklädda hästarnes hofvar, och stridsropen stego mot skyn. Men den fiendtliga hären visade sig vara ledd af godt och dugligt folk. Främst såg man en ståtlig riddare i mörkblå stålrustning och med Tottarnes ättemärke på skölden. Han red långs åt linien och satte sig på venstra flygeln samt ropade till anfall, just som kung Carl och hans riddare kommo dem inpå lifvet. Der blef en häftig strid, och snart löste sig lederna och det blef en kamp man och man emellan, hvarvid den personliga styrkan och vigheten samt sinnesnärvaron hade tillfälle att utveckla sig i all sin glans. Konungen utmärkte sig framför andra, och man såg hans hvita fjäderbuske ständigt, der faran var störst, och alltid skingrade sig hopen framför honom och lemnade rum. På sådant sätt kom han till slut från ena flygeln fram emot den andra, der han mötte den fiendtlige ryttaren i den stålblå rustningen. — Här menar jag, att din lycka skall gå ned, kung Carl! — ropade denne emot honom. — Dessförinnan skall något annat ske! — ropade kungen och anföll med häftighet den stålblå riddaren. Denne värjde sig med kraft och skicklighet, och det visade sig snart att han var konung Carl vuxen i att svänga svärdet. Det blixtrade som eldslågor i luften när de väldiga huggen skiftades. Slutligen klöf riddaren konungens sköld, men ridlarens sjäderbuske och hjelmprydnad föllo i detsamma till marken för konungens svärd. Konungen förifrade sig. Iljelmprydnaden var ej i värde ika med skölden. Det såg ut, som om riddaren skulle blifva konungens öfverman, och denna tanke pragte blodet hos Oarl i en sådan svallning, att