Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1870, sida 2

böteborg den I Augusti. Det har varit lätt att förutse, att nederlag för de franska vapnen skulle framkalla våldsamma rörelser inom Frankrike och gifva luft åt den endast med svårighet qväfda förbittring mot kejsardömet, som är rådande isynnerhet i Paris, och mot hvilken ej ens behofyct af enighet i farans stund förmår bilda en motvigt. Det är ej nog med att de slagna generalerna få träda tillbaka för män, som ännu ej varit utsatta för motgångar — sådant inträffar nästan i alla krig — röster hafva höjt sig inom lagstiftande församlingen, som yrka, att kejsaren sjelf skall nedlägga sitt öfverkommando. Och man stannar ej ens dervid. Grefve de Kåratry, en deputerad af venstern, men dock ingalunda tillhörande de oförsonlige, har öppet påyrkat, att Napoleon III skall afsäga sig regeringen. Det var naturligt, att Olliviers ministöre icke skulle kunna motstå sådana anfall, derunder lagstiftande församlingens beslut afvaktas med ängslig oro af hoparne utanför representantkammaren. Också har den nyss så inflytelseegande premierministern, hvilken ansågs hafva räddat kejsardömet, måst nedlägga sitt mandat. Detta är utan tvisvel ett hårdt öde, enär man numera med temlig visshet känner, att Ollivier icke velat kriget, utan fann sig tillfredsställd med prinsens af Hohengollern afsägelse af den spanska kronan. Men han har ej ostrassadt låtit insnärja sig i den sköna kejsarinnans nät. Det ena steget gar det andra, och så fann sig den förre republikanen, innan han kanske sjelf det anade, fullständigt solidarisk med napoIconismen och med den krigspolitik, hvars förderfliga följder Frankrike nu fått bittert röna. Otvergifven af vänner och fiender har Ollivier nu måst träda tillbaka, ett offer, enligt vårt förmenande, mera för sin svaghet, än för några svårare fel. Och hvilken är den hand, hvari han öfverlemnat makten? Vi nästan bäfva att utsäga ordet: det är i Cousin Montaubans, grefvens at Palikao, farliga hand. Hippolyt Frangois — Athala Sebastian Cousin, född i Verneuil, af låg börd, lade det obekanta Montauban till sitt namn, hvilket sednare förvandlas till ,,de Montauban. Så hafva många fransmän gjort sig sjelfva till adelsmän. Efter expeditionen till Kina blef han upphöjd till grefve af Palikao. Hans lif har varit äfventyrarens, men lika tvetydig som hans moralitet varit, lika utmärkta egenskaper har han utvecklat såsom militär och äfven på det administrativa området. Öfver 70 år gammal eger han ännu full energi af hänsynslösaste art. Inga skrupler skola afhålla honom från att låta kartescher och mitraljöser , uppehålla ordningeno i Paris. Måhända är han den man situationen kräfver, men då är också situationen fruktansvärd. Här är då icke längre fråga om blott militärvälde, utan om belägringstillstånd och skräckvälde för hela Frankrike. Det är pretorianernes högste chef, som skall skydda den vacklande cesarismen. Men piretorianerne äro nu icke ntan slagne, och detta förändrar