Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1870, sida 3

så kallade heliga alliansen var närmast riktad mot Frankrikes utvidgningsbegär, och den lyckades också att stäfja detta i 40 år, ända till dess kejsar Nicolai missgrepp gaf Frankrike en välkommen anledning att bryta denna allians och efter hvarandra förödmjuka dess medlemmar. Om ock en dylik allians nu skulle ånyo bringas till verket, så ligger det dock klart för dagen, att den europeiska politiken och öfvervakandet i den närmaste framtiden måste blifva riktad, icke mot Ryssland, utan mot Frankrike, samt att detta sålunda äfven af det lyckligaste krig ej skall erhålla ökadt inflytande, utan endast uppväcka ökadt misstroende och få åtnöja sig med en tom gloire och möjligen några tillryckta delar af Tyskland. Ingen skulle hellre än vi önska, att det nu började kriget åtminstone hade det goda med sig, att det återgåfve åt Danmark den danska delen af Slesvig, och vi äro nästan öfvertygade, att ehuru kriget än aflöper, detta åtminstone skall blifva ett af dess resultater. Deremot skulle vi på det högsta vilja afråda Danmark att emottaga mera om det erbjudes, t. ex. den tyska delen af Slesvig, ty då skulle det ovilkorligt förr eller sednare få återupplefva 1864 års händelser. Det är i bög grad onaturligt, att en svag stat har med sig förenade främmande, ogerna lydande nationaliteter, som till diod bakom sig hafva ett stort och mäktigt olk. IILad vårt eget kära fadernesland beträffar, så är, som bekant, vår nation, i sin helhet tagen, ogement svag i politiskt förutseende. Vi visa gerna tänderna åt Ryssland, men äfven på samma gång åt Preussen, således just åt våra begge mäktiga grannar, då den simplaste eftertanka borde ingifva att stödja sig på den ena för att hafva ett värn mot den andra. Vi hafva aldrig kunnat finna annat än att ett mäktigt Preussen borde i framtiden blifva ett stöd för Sverige, men våra politici tänka på annat sätt. Det är sannt, att Preussen illa behandlat Danmark, men detta är dock af en öfvergående natur, om såsom vi förmoda Preussen nu med eller mot sin vilja nödgas återlemna den danska delen at Slesvig, och af alla de underrättelser, vi genom resande inhemtat, hafva vi hört, att preussarne gerna skulle lefva i godt förstånd med Sverige-Norge, hvartill ock stamslägtskapen uppmanar. Våra politici stödja sig i stället hellre på England-Frankrike, men vi sågo för få år sedan, huru djupt Danmark missräknade sig på detta understöd, och ej heller lära vi under alla förhållanden kunna göra räkning derpå, helst då, som det tyckes oss, vi nu med öfvertygande skäl hafva visat, att det för lång tid måste vara slut med dessa makters entente cordiale. Huru mycket säkrare vore det icke då att stödja sig på ett vänligt och starkt Preussen-Tyskland, som af sitt eget intresse kände sig uppmanadt att skydda oss mot möjliga framtida ryska utvidgningsplaner och genom sjelfva sitt läge är dertill vida bättre i stånd, än det aflägsna nu säkert för en längre framtid isolerade Frankrike; och hvad England beträffar, så kan det, som bekant, väl disponera öfver en stor flotta, men ej öfver synnerligen betydliga truppmassor, hvilka dock just äro det enda verksamma stödet. Vi hafva varit böjde antaga, att Frankrike skall segra, och derefter bedömt frågan, samt försökt visa, hvilka svåra olägenheter deraf för Europa skulle uppstå; men ännu värre verkar troligen ett Frankrikes nederlag. För att icke tala om Preussens växande öfvermod, så är det tydligt, att ursinniga rop i Frankrike då skola höjas mot krigets upphotsmän och ledare, och icke osannolikt i en ej aflägsen framtid inom Frankrike framkalla en allmän social omstörtning med fruktansvärda återverkningar på Europa. Således huru man än ser saken, så kunna endast sorgliga verkningar väntas af detta bedröfliga krig, och af hvilken betydelse mot dessa kan en liten ersättning, gifven åt Danmark, blifva? Till slut vilja vi till att förebygga allt missförstånd yttra, det vi visst icke bestrida, att en rättvis nemesis nu möjligen kommer att hemsöka Preussen för dess förfarande mot Danmark och andra orättrådigheter, men vi måste å andra sidan på det högsta inskärpa, att den ena orättrådigheten icke ursäktar den andra, helst det måste vara tydligt för en hvar, att Frankrikes krig mot Preussen helt och hållet framkallats af sårad nationalstolthet och fåfänga, samt att alla andra skäl blott varit bisaker. Preussen har mycket felat, det är sannt, dess lyten kunna dock rättas vid nuvarande maktinnehafvares bortgång; men vida farligare är den riktning hos Frankrikes hela folk, som gör, att detsamma vid lägligt tillfälle kastar sig öfver andra nationer blott för att tillfredsställa lumpna och småaktiga passioner. Ett sådant solklynne hotar hela vår verldsdel, civilisation och mensklighet med oberäkneliga framtidsolyckor. Hvem räknar alla de tårar och olyckor, som detta krig drager öfver nästan alla Tysklands familjer, då hela den kraftfulla manliga befolkuingen måste uppbådas för att atvända den hotande faran, och allt detta i grunden blott för att ,la grande nation ej vill tåla någon medtäflare i gloire? — Man talar mycket om sympatier i detta krig; rättast torde dock vara att hysa inga dylika, hvarken å ena eller andra sidan, då ingen af parterna förtjena dylikt, utan i stället hafva i minnet det gamla ordspråket: ,,när vederbörande komma i träta, får bonden igen sin koC. G.