Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1870, sida 3

il udad. ba (Ur Väktaren). Hur mycket man än vill försköna den franska krigsförklaringen mot Preussen, så står det dock efter vår öfvertygelse fast, att man ej kan gifva det annan än ofvanstående benämning. Det bar aldrig blifvit angifvet, att Frankrike hade någon annan verklig orsak till missnöje mot Preussen, än dess icke-uppfyllande af Praser-sredens femte artikel; men ehuru djupt vi än beklaga och ogilla Preussens handlingssått mot Danmark, så äro vi dock öfvertygade om, att Prager-freden längesedan varit uppfylld, om Frankrike gjort allvar af sin fordran i detta afseende. I stället tyckes det hafva föredragit att blott vara en tyst åskådare, för att hafva fria händer att vid behof använda detta löftesbrott, men har dock ej vid krigsförklaringen gjort något bruk af detsamma, troligen för att ej denom en möjlig eftergift från Preussens sida gå miste om det önskade kriget. Frarkrike har som krigsorsak endast användt den lumpnaste af alla, eller den ifrågasatta IIOhenzollernska kandidaturen till Spaniens tron, och då detta ej gjort tillfyllest, sedan kandidaturen blifvit afböjd, tagit sin tillflykt till det hittills åtminstone inom närvarande tidsålder oerhörda af en personlig förolämpning mot Preussens åldrige konung, för att göra all försoning omöjlig. Allt utvisar således, och de franska tidningsorganerna erkänna det öppet, att den egentliga krigsorsaken varit Preussens lysande segrar 1866 och höjda maktställning, som icke lemnat den fransyska lättretligheten och fåfängan någon ro. Frankrike är alltför stort och mäktigt, att det sjelft skulle känt sig hotadt genom Preussens förstorade makt; men det vill icke tåla en granne, hvilkens styrka kan sättas i bredd med detsamma, och förklarar således krig, såsom en engelsk tidning ganska rigtigt anmärker, blott för att grannstaten varit lycklig samt blifvit blomstrande och mäktig. Denna krigsförklaring helsas nu i hela Frankrike af en oerhörd entusiasm och i sjelfva Paris med ett krigstjut ej olikt det, som vilda amerikanska indianhorder uppstämma vid dylika tillfällen, men föga värdigt en civiliserad nation. Att tyskarne å sin sida instämma i samma olåt är lätt förklarligt. då de veta sig vara orättvist och försåtligt anfallna. Huru det nu utbrutna kriget skall sluta, är väl ännu ovisst, ehuru vi äro böjda för att tro det Frankrike skall segra, då vi af gammalt äro öfvertygade om dess soldaters öfverlägsenhet; men några af de politiska följderna låta sig med visshet redan nu förutses. Tyskarne förblifva i alla händelser, oaktadt alla fransyska segrar, ett stort och mäktigt folk, och ehuru många annekterade länder man än må fråntaga Preussen, så skall detta dock förblitva medelpunkten för Tysklands enhetssträfvanden och den makt, omkring hvilken detta skall samla sina försvarskrafter. I stället för ett mäktigt Preussen, skola vi således kanske få se ett svagare, men som omkring sig grupperar de tyska småstaterna, och detta förenade Tysklands hat, misstroende och fruktan skall för långliga tider blifva riktade mot Frankrike och måste blifva den bestämmande utgångspunkten för de tyska statsmännens politik. Frankrike har nu efter hvarandra förödmjukat Ryssland, Österrike och kanske nu äfven Preussen, och man kan med skäl fråga: kall ej ordningen snart komma till England? Äfven detta land kan en gång af fransmännen anses vara alltför stort och mäktigt, och huru skall ei hvarje fransmans hjerta klappa af fröjd vid tanken på att en gång få se en fransysk arme såsom segrare intåga i London, och således fullborda ett verk, som trotsade alla Napoleon den förstes ansträngningar och på samma gång voro slutstenen i ett hämndekrig som efter hvarandra träffat de fyra stora makter, som störtade dennes kolossala välde. Att Napoleon den tredje skulle utföra detta, är ej antagligt, utan blir väl det nu började hans sista krig: men Napoleon den fjerde kan måhända behöfva en dylik kraftåtgärd för att try,ga sitt välde, och fransmännen hafva dylika anspråk på sina Napoleonider för att erkänna dem som värdiga herrskare, förtjenta af kojsarevärdigheten. Det är icke utan, att England redan anat något dylikt; ty den tentente cordiale, som rädde mellan England och Frankrike under ryska kriget, efterföljdes efter österrikiska kriget af en allmän förskräckelse i England, som gaf sig luft, bland annat, i den då började skarpskytterörelsen. Eng-J! lIand vet alltförväl, att det äfven har en farlig afundsman i Amerika, och lätt borde inses, att det ej kan isolera sig från Europas fastlands-politik för att stå ensamt utsatt för ett fransyskt infall, hvilket det är ännu mindre vuxet att emottaga, än det förenade Tyskland, helst om det på samma ! gång äfven får krig med Amerika. En kanalöf! vergång med vår tids stora maritima hjelpmedel är ingen särdeles svår sak, och ett yttrande af konung Ludvig Philip efter hans förjagande från tronen är bekant, att nemligen hans generaler försäkrat honom det i händelse af krig fransmännen kunde på 14 dagar vara i London, ett yttrande, som på sin tid väckte stort uppseeude i England och understöddes af hertigens af Wellington stora auktoritet. Man kan således taga för atgjordt, att ssedan nu Preussen på detta sätt blifyit ötvertallet, äfven England skall blifva varsamt och med miss-. troende betrakta Frankrike. Italien är ännu en ny skapelse, till stor del af Frankrike, som hittills uppträdt som dess skyddspatron, men knappast var det Napoleon den tredjes afsigt 1859, att Italien skulle blifva så mäktigt som det blef, och äfven detta land har allt skäl att med misstroende betrakta en granne, som tyckes i sin omgifning ej tåla annat än svaga stater. IIvad Österrike beträffar så är svårt att yttra något om dess framtid, sysselsatt som det är med ett inre födsloarbete, men det kan dock tagas för afgjordt att ju mer dess tyska elementer få öfverhand, antingen sgenom sränskiljande at de heterogena elementerna, eller på annat sätt, ju mer skola dess sympatier komma de tyska landsmännen till godo. Hvad nu Ryssland beträffar, så är det bekant att Napoleon den tredje 1866 genom ett offentligt cirkulär tillkännagaf, det han ansåg för Europas framtid betryggande, om en mäktig stat bildade ssig i mellan-Europa, emedan i en ej aflägsen framtid verlden blott skulle hafva tvenne stormakter: Amerika och Ryssland. Vi anse denna hans tanke riktig och beklaga blott att han nu tyckes trämraådi densamma, troligen genom påtryckning från sitt eldfängda folk, Trkännande Rysslands omätliga försvarstörmäga äro vi icke bland dem, som för närvarande ställa det så högt i anfallsförmåga, hvaruti det utan tvifvel är vida underlägset både Frankrike och det närvarande Preussen; men å andra sidan får ej förgätas, att dess ofantliga ytinnehåll och hastigt sig ökande befolkning, samt materiella resurser, göra det år efter år mäktigare gent emot det öfriga Europa, hvars redan förut tätt befolkade länder ej kunna hålla jemna steg med dess tillökning. Det är t. ex. bekant att Frankrikes folktillökning är nästan stillastående. Ryssland behöfver blott hvila sig, för att inom mindre än 50 år få en i förhållande till det öfriga Europa ofantligt höjd maktställning. Europas opinion var vaken och vänd emot Ryssland under 1854 och 56 års krig och den har sedermera, ehuru ej så hetsig, dock varit uppmärksam åt detta håll; men den sista franska invasienen i . Tyskland skall helt och hållet förändra detta och vi föreställa oss derför, att de ryska statsmännen ej kunna annat än i mjugg le och gnugga sina händer, då de se den nuvarande verldsbranden, hvilken på nytt skall kasta Tyskland i deras arwar för att der söka ett stöd mot det allt uppslukande Frankrike). Vi minnas alla, att den sj f D— — —— — —— —— Ft oo VO KE AS O— FID— —kkL — — ö Te egrafen har sednare dagarno med anspråk på trovärdighet förkunnat det Frankrike redan 2772 .