Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1870, sida 2

visst mycket lycklig deröfver ... Men nu skolen I höra! Ilär äro trenne taflor inristade i silfverplåten. Den ena föreställer en riddare, som steker en gammal qvinna vid sakta eld. — Det var en märkelig guldsmed, som prydt bucklan på så sätt — inföll lifligt riddar Jost, men dock tydligen träffad. — Ja väl, en märkelig guldsmed... Men I skolen höra vidare! Den andra taflan föreställer samme riddare röfvande en ädel jungfru. Hon ligger på knä och anropar honom med utsträckta armar om befrielse, men han vill icke höra henne. . . Hvad sägen I om denna tafla, riddar Jost? — IIm, en högst märkelig guldsmed! — mumlade herr Jost. — Men nu skolen I ock höra den tredje taflan! Den föreställer samme riddare nedgräfvande en man lefvande i jorden, och en rycker han med en rännsnara bort från sin konung. Desse hafva varit vittnen till hans bedrifter ... Hvad sägen I, herr Jost...? är hon ej värd att gömmas, slik sköldbuckla? — Jag vet icke — svarade riddar Jost, tullkomligt herre öfver sig — jag menar, hon kunde så gerna hafva förblitvit borta, hon blott väcker onda tankar inom eder! — Jag skulle som en vän råda eder att icke vidare bära på det der otyget, som en sjuk inbillning frammanat på metallskifvan! — Dock gömmer jag henne lika mycket för min egen, som för min väns skuld. — Och hvem är då denne vän, för hvilken I tagen eder så tung börda uppå? — Det är Nils Sture! — sade Thord och såg den bleknande riddaren tätt i ansigtet, hvarpå han tillade: — Men ännu ett fält finnes på bucklan, der guldsmeden ännu icke ristat något... och det skall han icke heller, ty dessförinnan skall jag rista dit en tafla, som skall blifva så god, om icke bättre, in någon af de andra. Veten I väl,