Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1870, sida 2

sationen, den aktiva armöens styrka på krigsfot och de befintliga reserverna, och som vid sidan deraf beräknar, hvad som måtte qvarblifva vid depoterna, i detinrel af Frankrike, i Algier, 0. s. v. Trots alla de ansträngningar, Frankrike gjort sedan år 1866 för att reformera sitt militärväsende, har det dock icke lyckats att åstadkomma någon ansenlig tillökning af sina stridskrafter. Hela dess armborganisation medgaf icke att årligen uppstilla ett rekrytantal, som ens approximationsvis motsvarade vårt. Under det man nominelt hade en kontingent af 100,000 (sednast afs 90,000 man), ställdes de facto icke hälften af detta antal under fanorna. Intill år 1867 upptagas icke ens 25,000 och under åren 1868—69 endast 40 å 50,000 man i landtarmåen. Under det i Tyskland årligen 95 å 100,000 man inträdde i armeen för att från denna folkets militärskola återgå till folket, blef tillgången i Frankrike icke väsendtligen ökad genom 1868 års militärreform. Ehuru man sedan detta år visserligen har förlängt tjenstetiden med 2 år, i det man i stället för den hittillsvarande 7:åriga tjensten under sanorna infört en 5:årig tjenst under sanorna och en 4:årig i reserven, så kunde dock denna förändring icke heller mycket gagna, enär just dessa äldsta åldersklasser, som nu i händelse af krig kunde inkallas till armåen, voro mycket för svaga för att bilda någon ansenlig förstärkning. Då den franska armöen inkallar allt det permitterade manskapet, så stiger den till 380,000 man; då den inkallar reservmanskapet (4 åldersklasser å 23,000, man), förstärkes den till 460,000 man; då än vidare de till militärtjenst pligtige, som under en följd at år lösligen inexerceras under 5 månader vid sidan af de aktiva bataljonerna och derefter hemsändas, tagas med till hjelp, så kan den samlade franska krigsstyrkan, alls om alls, uppbringas till 600,000 å 630,000 man. Detta är det högsta, Frankrike för tilltället besitter af stridskrafter; härtill får läggas den borgarbeväpning, som kallas mobilgardet. Men detta borgargarde skall aldrig förmå att fylla luckorna i armåen, t. o. m. icke att försvara en fästning mot den framryckande fienden. I den ofvananförda siffran — 600,000 man — innefattas allt, som medelbart eller omedelbart tillhör armåen, t. o. m. gendarmerna, remontväsendet, handtverkarne, civil-embetsmännen i armben, o. s. v. Fråndragas dessa elementer, och räknar man endast de stridsdugliga trupperna och deras officerare, så kommer man till ett antal af cirka 540,000 man. Härifrån bör dock säkert afdragas 60,000 man (till Algier, det inre Frankrike och fästningarne, af hvilka endast Metz och Strasburg kräfva en besättning af tillsammans 33,000 man); 85,000 man måste användas vid depoter af alla vapenslag, till fästningsartilleri, ingeniörstjenst o. s. v.; ätven mäste hvarje sältarmö ha en reservarm bakom sig. Då denna, som först bildas, anslås till 3 armåkårer eller 94,000 man, och då man sammanliägger denna och de ofvannämnda summorna, så får man en totalsumma af 239,000 man, och om denna summa fråndrages armens hela styrka, sjunker den egentliga fältarmen ned till 300,000 man. Det är emellertid sannolikt, att den verkliga styrkan snarare står under än öfver denna siffra. Det skulle vara underligt, om dessa i Milit. Zeit. meddelade uppgifter fullkomligt öfverensstämde med verkliga förhållandet. De franska krigsfångar, som togos vid Weissenburg, inträffade i Berlin den 6 dennes på aftonen. Tusentals personer hade infunnit sig på bangården, der de i flera timmar väntade på tågets ankomst. Enär ett rykte hade påstått, att fångarne skulle transporteras till fots genom gatorna, voro äfven många gator uppfyllda af väntande. Klockan 6 ankom tåget, som medförde 12 officerare och 514 man, hvilkas destinationsort lärer vara Graudenz. Underofficerarne och manskapet fördes i bagagevagnar, officerarne i en vaggon af 2:dra klassen. Hvarje vagn var vaktad af manskap från de truppafdelningar, som hade tvingat fångarne att nedlägga vapen. Fångarne tillhörde alla vapenslag, och de flesta hade mycket skägg och voro starkt solbrända. Ett särskildt intresse väckte turcos med sina brokiga drägter. Turban och fez hade de flesta bortkastat, på grund af hettan. Publiken räckte förfriskningar och cigarrer in genom fönstren till fängarne. Manskapet tycktes vara temligen väl till mods, under det officerarne endast sällan visade sig i fönstren och sågo dystra ut. Efter en kort vistelse fortsatte tåget sin färd till östra bangården, der fångarne intogo en måltid. ——