Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1870, sida 2

Bardenvleth kort före erkebiskopens afresa från Lund. Denne hade fullgjort de befallningar, han då erhöll, och hade träffat herr Thure Thuresson samt med honom gjort det aftal, som riddar Jost funnit nödigt, samt sedan meddelat denne detsamma. Detta samtal försiggick i ett hemligt rum i slottet, dit riddar Kuntz begaf sig omedelbart efter sitt sista besök hos jungfru Iliana. Rösten, som han dervid hört utropa Ilianas namn, hade gjort honom bestört, och, när han meddelade sin broder upptäckten, utöfvade den samma verkan på honom. Men Kuntz, som under sitt fleråriga vistande på slottet af en gammal biskopssven hört talas om de hemliga underjordiska gångarne och rummen, och med den största noggrannhet tagit reda på dem, påminde sig hafva af samme man. hört en berättelse, som antydde, att ännu en sådan förborgad gång funnes, ehuru mannen sjelf alldeles förgätit densamma. Nu rann det riddaren i sinnet, att den gamles berättelse rörde sig omkring slottsmuren, och han framkastade nödvändigheten att undersöka denne. De hade sålunda alla tre begifvit sig nedåt gården, men hört något buller i brunnen och dervid dragit sig åt sidan, tills de fingo se riddaren komma upp derur, då herr Jost närmat sig. honom. Nu var allt klart. Genom brunnen fanns en gång till fingelset, och den största skyndsamhet måste användas, om icke stolts jungfrun skulle försvinna liksom ur riddarens händer. Men någon undersökning af brunnen kom numera icke i fråga. Jungfru Iliana måste genast bortföras samma väg, som hon kommit. — Till svennerne vid det gamla tornet! — sade Jost åt krämarsvennen, och denne försvann hastigt ut genom porten. — Och du, min broder...! — Jost vände sig till brodern, men afbröts hastigt af denne. — Ett ord, Jost ... är allt detta så nödvän