Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1870, sida 2

af kejsaren, varande derigenom i allt hans lydiga redskap. Man glömmer derjemte med hvilken sjelfständighet tyska folkets representantförsamlingar städse uppträdt, valde såsom de äro fritt af valmännen, under det Frankrikes val påverkas i högsta grad och med den mest ohöljda pressign från den centraliserade förvaltningens sida. Det är således, enligt vår varmaste öfvertygelse, en lycka för menskligheten, att Tysklands söner — de hundratusental landtvärnsmännen, som lemnat plogen och verkstäderna för att gripa till vapen — hittills bestått den hårda och blodiga kampen för sitt lands törsvar. Nederlag kunna följa på de första segrarne, men Tysktand kan dock nu anses räddadt. De hastiga och stora framgångar, som följt Tysklands vapen, hafva ej kunnat undgå att slå både vänner och fiender med häpnad. Äfven de, som alltid antagit, att Tyskland skulle gå ur striden med räddade gränsor, om ock etter oerhörda lidanden och förluster, trodde derjemte, att segrarne skulle i krigets början tillfalla Frankrike. Såsom anfallande makt borde detta land hafva allting bättre förberedt att kunna slå de törsta slagen med utomordentlig kraft. För Tyskland förelåg då, att steg för steg, i sina bergspass och andra fördelaktiga positioner, försvara sig, intilldess fienden blifvit så försvagad, att man kunde gå anfallsvis tillväga. Såvidt vi kunnat förstå, har detta varit det allmänna föreställningssättet äfven i Tyskland; men intet af allt detta har skett. De franska anfallsarmåerna hafva opererat med oväntad långsamhet, och så hafva de tyska härarne börjat offensiven, och detta med den energi, att bataljer följt på hvarandra, alla med seger åt Tysklands vapen. Ej ens de officiella depescherna kunna dölja den bestörtning och oro, som denna händelsernas märkvärdiga vändning framkallat i Frankrike. Ja, det tyckes hafva gått så långt, att de ledande männen förlorat sin lugna besinning, motseende faror för sjeltva hufvudstaden, hvilket måste naturligtvis i hög grad uppskrämma hela andets befolkning. Till de åtgärder, som bestörtningen framkallat, hör i första rummet nppkallandet af nationalgardena. Så måste ätven Frankrike i farans stund tillgripa den försmådda och ofta förhånade folkbeväpningen, sedan dess yrkesarmter blifvit slagna af den tyska folkbeväpningen. Åsven i Frankrike förestår alltså skådespelet af ett folk i vapen, så vida de tyska härarne fullfölja sin väg mot Frankrikes hjerta, hvilket är ingalunda omöjligt. Napoleon I:s armåer hafva alltför ofta genomkorsat Tyskland och lefvat på dess bekostnad, att icke måbända tyskarne nu vilja återgälda besöket. Naturligt.is måste alla, som med sina sympatier följt Frankrikes sak, känna sig dubbelt bestörta och nedslagna af de motgångar, som träffat de franska vapnen. Ju renare och uppriktigare dessa sympatier varit, desto djupare måste man känna sådana olyckor. Ett är likväl visst: att Frankrike hvarken är eller blir krossadt. Men möjligt är, att nationen nu tager saken i sina egna händer och att vi skola återupplefva tiderna från 1790-talet, då republikens oöfvade och torftigt klädda skaror bortjagade de angripande furstehärarne. Då kommer ock Marseljäsen att sjungas på fullt allvar, och Frankrikes barn skola ännu en gång utföra hvad yrkesoch legosoldaterna ej förmått. Vi tilltro oss emellertid ej att ställa något framtidens horoskop. Så mycket synes oss dock vara klart, att vi gå till mötes betydande politiska förändringar i Europas statslif. Skymtar å ena sidan en fransysk republik eller ett fransyskt konungadöme, så framskymtar å den andra ett tyskt kejsardöme. För vår del frukta vi lika litet det ena som det andra, lika litet Cesarismens fall i Frankrike som Tysklands enhet. Och då vi, i en föregående uppsats, sökt derför angifva några skäl, har det mindre varit för att förändra redan stadgade åsigter, än att lugna de farhågor, som många upplysta personer hysa för den förvånande kraft, som Tyskland nu utvecklat. Staden och Länet. Handelsföreningens fullmäktige hafva i dag på f. m. uppvaktat generalpostdirektören Roos, framställande till honom den önskan, att en utvidgad postförbindelse med kontinenten mätte komma till