Ilärefter följer den not, i hvilken det uppmanas att utsätta bössor för upptagande af frivilliga gåfvor till det nämnda ändamålet. ENGLAND. Till den af oss förut meddelade öfversigten af de diplomatiska aktstycken, som i förra veckan blifvit förelagda det engelska parlamentet, anse vi oss böra lemna ännu ett utdrag af tvänne depescher, den ena från lord Lyons till utrikesministern Granville, daterad Paris den 15 Juli (samma dag, då lagstiftande kårerna underrättades om krigsförklaringen), den andra från lord Granville tilllord Lyons, daterad London den 21 Juli. I den första af dessa noter kastar lord Lyons en återblick på de sednare dagarnes förhandlingar, hvarvid ban särskildt beklagar, att dessa ständigt måste föras med konung Wilhelm personligen. ,Den preussiske utrikesministern grefve Bismarck — heter det i noten — hade qvarblifvit på sitt landtgods, och det har varit omöjligt att få tala med honom. Den fungerande ministern, understatssekreteraren Tbile, försäkrade, det han icke kände till saken, samt att han måste betrakta den som en angelägenhet, som icke vidkom den preussiska regeringen, men väl konung Wilhelm personligen. Ehuru en sådan distinktion i princip icke kan medgifvas, blef Frankrike dock derigenom nödsakadt att förhandla direkt med konungen, och grefve Benedetti blef derför sänd till Ems. Underhandlingarne hade icke någon god framgång; men då de behöllo sin privata karakter, var det dock hopp om, att ett tillfredsställande resultat kunde vinnas. Sanningen är, att konung Wilhelm icke behandlat Benedetti på ett så förnärmande sätt, som den franska regeringen uppgifvit. Men regeringen (Bismarck och Thile) hade ansett sig böra meddela Tyskland och hela Europa förhållandet, och häruti låg en utmaning och en förnärmelse, som ingen någorlunda stolt nation kunde tåla. Det var denna omständighet, som gjorde det omöjligt för den franska regeringen att gå in på det förmedlingsförslag, som engelska regeringen gjort (lord Granvilles förslag om att låta frågan bli diskuterad på en kongress). Den andra depeschen af den 21 Juli har företrädesvis afseende på Belgiens och Luxemburgs ställning. Lord Granville skrifver till lord Lyons, att den franske ambassadören i London, Lavalette, hade meddelat honom innehållet af en not från Gramont af den 19 Juli. Den franske utrikesministern hade häruti uttalat förhoppningar, att den engelska regeringen i sina yttranden uti parlamentet skulle eftersträfva att rätta den engelska pressens vilseledande yttranden om den kejserliga regeringen. , Historien skulle — hade Gramont tillagt — nog gifva Frankrike rätt och godkänna de skäl, som bragt det att börja ett rättvist och nödvändigt krig. Den kejserliga regeringens första steg hade varit att lugna Belgien. Kejsaren hade sjelf skrifvit till konungen, och den belgiska regeringen hade blifvit underrättad om, att dess neutralitet skulle bli respekterad af den kejserliga regeringen, så länge denna neutralitet icke blef kränkt af Preussen. Samma språk hade man fört gentemot Schweiz och Luxemburg. Holland hade uttalat önskan om att intaga en neutral ställning, och den kejserliga regeringen hade tillkännagifvit detta lands regering sin tillfredsställelse öfver denna förklaring. Den kejserliga regeringens beteende i dessa afseenden hade Gramont framhållit såsom ett bevis på dess moderation, och han hade trott sig så mycket mera kunna göra detta, som Frankrike härigenom bade afstått ifrån vigtiga anfallspunkter mot Preussen. Det brittiska kabinettet kunde derföre vara lugnt med afseende på den kejserliga regeringens afsigter gentemot de neutrala staterna. Slutligen hade Gramont i sin depesch uttalat, att den kejserliga regeringen litade på, att den brittiska regeringen icke skulle visa misstroende mot densamma, samt att den vore öfvertygad om, att ryktet om, det Belgien skulle blifva besatt af engelska trupper, saknade all grund. 2 FTF TTK K