Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1870, sida 2

det han följde den väldiga skaran led för led, tills han tröttnade att räkna. Knappt hade de sista lederna af denna asdelning försvunnit, förrän bakom bokskogen, som skymde utsigten till venster, började framsticka en ny afdelning. Det var skyttebannet, hvars bantr pryddes af Sveriges och Norges skyddshelgon, Sanct Erik och Sanct Olof. Men alla tre dessa banår voro omgifna af en serskild betäckning. — Men hvad är detta då för en afdelning? — utropade erkebiskopen och lutade sig fram för att bättre kunna se. Nere på isen visade sig en helt liten skara, men främst red en ståtlig herre på en hvit häst, hvars sadeltyg och betsel glänste af rika guldbeslag, liksom ock harnesken voro dyrbarare än hos de föregående atdelningarne, och hästarne skönare. — Det är konung Carl sjelf och hans tvåhundra hofmän! — sade riddaren med sväfvande röst, liksom om han icke kunde förhindra eller dölja den rörelse, som betog honom vid konungens åsyn. Efter konungen och hans hofmän kommo tjugu kanoner med tillhörande slädar, hvilka förde krut och stenar. Det var något nytt för prelaten, och när han fick höra riddaren beskrifva, huru de begagnades och huru ett enda skott, om det var väl riktadt, kunde åstadkomma på ett enda ögonblick större förstörelse, än tio de tappraste riddare på en timma, bleknade den gamle mannen och knäppte tillsammans sina händer samt tycktes bedja. När han åter slog upp ögonen, såg han framglänsa bakom bokskogen ett högt och stort banr, hvarpå, när det blef fullt synligt, visade sig bilden af jungfru Maria, omgifven af en gloria celler, såsom det då ock kallades, solgislan. Efter detta banr, hvilket liksom de förra var omgifvet af en