Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1870, sida 3

domen Sasom en SKolSaK, SOM KÄALL KCHOHL HUSLUGA örvärfvas. Äf skolundervisningen kan ej fi Kristendomsundervisningen bör vara en fri sak emellan lärare och lärjungar, men ej en tvungen, enbefald sak. Skolföreståndaren B. C. Rodhe replikerade den föregående talaren. Kristus har sagt: ,,Går ut och lärer allt folk. Undervisningen, rätt bedrifven, upplyser och leder till sann kristendom; gillade dock åtskilligt af föregående talarens yttranden; ansåg, att det varit till största skada för vinnande af en lefvande kristendom, att förmycken tid förmycket lärande användts i skolan på kristendomens läror, som derigenom blifvit tråkiga lexor. Här gäller, att sätta det qvalitiva framför det qvantitiva. Då det kommande lifvet är en fortsättning af detta och således räcka hvarandra handen, bör undervisningen bilda för båda. Religionsundervisningen bör så bedrifvas, att den helgar alla ämnena, så att menniskan harmoniskt bildas för detta och det kommande lifvet. Talaren förkastade i religionens intresse det hittills varande sättet, att låta barnen lära katekesen från perm till perm. Kristendomen är således det främsta undervisningsämnet och dernäst modersmålet, som bör så bedrifvas, att detsamma blifver grundlaget för alla öfriga läroämnena, genom att barnen få lära läsa så, att de förstå. De få härigenom nyckeln i handen till de öfriga ämnena; — ville erinra om, på det de danske och norske skolmännen ej skulle medföra hem den tanke, som lektor Blomstrand gifvit anledning till, att svenska skollagen föreskrifver undervisning ej blott i kristendom, skrifning och räkning, utan i alla de medborgerligt bildande I läroämnena. Hr Tang förenade sig med båda föregående talare. Religionen är en salighetssak och religionen är en sedlig makt. Såsom salighetssak bör den! hänvisas till kyrkan och såsom sedlighetssak till skolan I Hr Nöregaard: Det andliga lifvet bör beherrska allt hvad vi förrätta, och läroämnena böra 8 I så, att menniskan blifver skicklig till de t ningar, hon måste utföra i lifvet; ville ställa modersmålet främst och dernäst historia, ty i den sammanfattas den menskliga utvecklingen och äfven kristendomskunskap för så vidt kristendomen uppenbarat sig i verldshistorien. Allt är angeläget ; och bör läras, som är nyttigt för menniskans lif i på jorden i hennes särskilda förhållanden och för menniskolitvets bestämmelse, för det eviga. Skollärare Thorsson: Tager man kristendomsundervisningen från folkskolan, sker detsamma, som om man igenmurade fönstren på skolsalen, det blefve mörker derinne, eller som att rycka solen från himmelen. Kristendomen är derföre det förnämsta ämnet; är ej emot, att dernäst modersmålet bedrifves både praktiskt och theoretiskt och ville ej förneka, att de öfriga ämnena kunna vara, gagneliga. I Skollärare Berntson: Kristendomen är det främsta ämnet, som kan bilda menniskorna till ett godhjertadt folk. Det, som drifver menniskorna till det goda, är kristendomen; ville sätta de öfriga minimiämnena i andra rummet, och historia, geograsi, naturlära etc. i tredje rummet. I Skollärare Johansson: Menniskan är ond afna-! turen, så att hon af sig sjelf kan göra och lära allt ondt, men intet godt. Kristendomen är det enda, som kan förändra henne till det goda. Kristendomen, såsom kristligt lif, kan visserligen ej inläras; men den måste inplantas genom medel, , och detta medel är undervisning. Dagens möte. Sedan förhandlingarne i går afslutats, uppläste skolinspektor Meijerberg regeringens beslut, att, till underlättnad af mötesdeltagarnes resekostnader, fri äterresa å jernväg, 2:dra klass blifvit beviljad åt, dem, som till mötet anländt å statens j igar. Mötet beslöt att genast sända konungen ett tacksamhetstelegram. Före fortsättningen af mötesförbandlingarne i dag meddelade lektor Blomstrand ett telegram, hvilket anländt såsom svar på mötets från H. M:t konungen, innehål-. lande helsning och lyckönskningar till det första nordiska skolmötet, hvilket telegram i helsades med ett niofaldigt hurrarop. Vid fortsättning af diskussionen öfver första frågan erhöll hr pastor Mauk från Danmark först ordet. Hr Mauk förenade sig med hrr Tang och Nöregaard och ville endast tillägga, att de läroämnen, som kunna verka på känslan, viljan och förståndet, på menniskans särskilda själsförmögenheter måtte behandlas på ett rätt sätt, så att de verka en harmonisk utveckling för detta lifvet och det tillkommande. Lärarens uppgift är att uppfostra, för lifvet, för detta och det tillkommande. Läroämnena i folkskolan äro så få, att intet af dem kan utan skada borttagas, ty hvarje ämne har sin särskilda betydelse för en viss sida af lifvet. Kristendomen kan icke inprä eller inskärpas, ty kristendomen ör lif. Derf bör undervisningen i kristendomen bedrifvas så, att den söker att väcka detta lif, genom att oriskt framställa Kristus, hans lif och lära, såsom de framstå i; evangelierna, och vidare buru kristendomen såsom omskapande och tförädlande kraft framträdt i verldshistorien. Dernäst ställde talaren naturläran, som visar, huru Gud uppenbarat sig i sin herrliga skapelse, och taderneslandets historia, genom hvilken fosterlandskänslan våckes. , Allt har betydelse för lifvet, för det folkliga lifvet, för det an lifvet och för det kristliga lifvet. Talaren ville till den svenska skolstyrelsen framställa den önskan, att tosterlandssänger måtte införas i skolorna för väckande af kärlek till fosterlandet. Modersmålet bör omsorgsfullt och praktiskt behandlas. I många skolor på landet nöjer man sig med att låta barnen skrifva efter diktamen, men detta är icke nog. Barnen böra vänja sig vid att sjeltständigt och språkriktigt uppsätta sina tunkar. Lektor Blomstrand begärde ordet dertöre, ,, att högst vådliga satser i går blifvit framställda, mot hvilka talaren ville protestera-. Här yttrades i går, att barnen behöfva öfvas till att tänka, när de lära läsa, men häremot ville talaren protestera, emedan man ej kan lära att tänka. Den talare, som framhållit, att man bör öfva barnen att tänka, när de lära läsa, har således fullkomligt orätt, ty man kan ej lära att tänka. Sådana försök skada mera än gagna, emedan man hindrar barnens frihet att tänka. — — (Här afbröts talaren genom starka tecken till ogillande.) Skolinspektor Meijerberg: Det är för alla väl bekant, att den frågan står på dagordningen, huruvida religiousundervisningen bör höra till folkskolans läroämnen eller ej, äfvensom, huruvida ej folkskolans läroämnen äro för många, och om ej den tid, som i skolan anslagits till de särskildta ämnena, bör omrangeras och ett annat centrum sökas. Frågan är om religionsundervisningen bör tillhöra skolan eller hemmet. Talaren ansåg, att religionsundervisningen ej bör uteslutas nr skolan, men att de medborgerliga I imnena måtte få sin villbörliga tid och plats, Religionsundervisningen har till syfte att dana menniskorna till fromma kristna. Undervisningen i folkskolan bör blifva mera praktisk, skänka medborgerlig bildning och dana till cklighet för de yrken, som barnen måste ingå uti. Häradshöfding Hasselrot instämde i hr Meijeratt folkskolan måtte få en prak—