Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1870, sida 2

en kraftig, rask stämma sade, under det ett par armar omslöto de båda älskande: — Så vill jag hafva det, och detta har mitt öga längtat att se långt för detta! Det var Thord Carlsson, som gått att uppsöka Nils, sedan han af samtalet mellan konungen och hans svåger, hvilket fortsatts inne hos konungen, sedan drottningen hemtat sig efter sin långa svimning, fått höra, huru ohjelpligt den förre förbrutit sig mot hans vän. Så väl detta som den syn, hvilken mötte honom, när han inträdde i lunden, stämde hans sinne högtidligt och väckte hos honom en rörelse, som han icke kunde fördölja. Jungfru Brita fattade med värma broderns hand, och Nils lade sin hand på hans skuldra, under det hans arm fortfarande låg lindad omkring den älskades lif. Men Thord gaf ingendera tid att säga något. — Jag vet, hvad I viljen säga, men det är onödigt — sade han. — Jag känner dig, Nils, jag känner dig kanske bättre, än hvad min syster gör, och fast jag ännu är utan både makt och inflytande, och fast jag är viss derom, att min konungslige frände skall säga nej till eder förening, när han får den att veta, så säger jag dock: var vid godt mod, Nils, och tro på lyckan, så visst som du kan tro på mig och på Brita. Nils var för upprörd för att kunna svara på dessa ord. Men han fattade den käre vännens hand och tryckte den hårdt, allt medan tår efter tår rullade utför hans kind. — Ditt öde är som ditt sköldemärke — fortfor Thord — hälften hvitt och hälften svart. När du en gång hunnit igenom natten, så vänder det sig till dag igen, hastigare än som du kan ana. Det skall du se, Nils! — tillade han och skrattade, i det han vände sig bort, ty han ville icke visa, huru djupt rörd han var. — Derefter tog han plötsligt åter till orda: — Och nu måste jag dock skilja eder ät!