Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1870, sida 2

Men konungen stod med stirrande blick och skälfvande läppar, och handen sjönk ned i drottningens sköte. — Är det så I efterkommen min befallning? — frågade konungen och tillade med ett bittert, föraktligt leende: — Den stolte riddaren, som ej har lärt att krypa, ban tigger om nåd vid min drottnings fötter! Nils kände, huru blodet rusade feberhett till hans panna och kinder. Ilan tog med stolt värdighet ett steg fram emot kungen, men innan han hunnit yttra ett ord, träffades han af drottningens blick, som från honom flyttades på konungen. — Låten eder vrede falla, herre konung! — bad hon, och tårarne rullade så stora och heta ur de milda ögonen -— jag skall förklara allt för eder! Men konungen hvarken såg eller hörde sin drottning. Hvad behöfde han väl också se eller höra? Hon var förblindad liksom han varit, och hon lät förleda sig af sitt goda bjerta att tro på en dygd, som han ock haft svårt att alldeles förneka. Men just detta ökade hans vrede. För honom behöfdes ingen förklaring; han sjelf var den, som ensamt kunde lemna en sådan. Nils, som såg, huru qvalen söndersleto den ädla drottningens hjerta, skyndade att, som han trodde, fortast göra slut pa detta pinsamma uppträde, i det han gick fram mot den uppretade konungen och med ett uttryck af bevekande allvar i sin blick sade: — Ställen mig till rätta, konung Carl, jag åstundar ingenting högre, ...men icke här, icke bär! — Vågar du tala om rättegång med din konung ... lede bedragare! — utropade konungen, utom sig af vrede. Den förolämpade kunde å sin sida knappast lägga band på de våldsamma känslor, som nu reste sig äfven i hans barm.