Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1870, sida 2

gripa dig och hänga dig i det första träd det bästa ...! Bort, bort, och förpesten icke luften med din anda! Konungen glömde sig ända derhän, att han lade handen på sitt svärd. Hans ögon brunno med en vanvettig glans och hela hans kropp skälfde. Ilans svåger, riddar Gustaf, skyndade fram och fattade honom i handen, medan han nickade åt Nils att gå. Och Nils gick. Han insåg att ett enda ögonblicks dröjsmål skulle hafva fört konungen längre i vrede, än att han kunnat hejdas, och blod hade kunnat komma att flyta såsom en uppfyllelse af drottningens fridsbön. Derför gick han, och konungen blef ensam med sin svåger och sin drottning. Men drottningen låg sammansjunken och tillbakalutad mot kuddarna. Hennes ansigte var hvitare än det hvita tyget, hvarpå det hvilade. Konungen sprang fram och kastade sig på knä framför henne samt fattade hennes hand. Hon andades icke mera. Det tycktes, som om den kämpande anden flytt för den förfärliga syn, som hon här hade skådat .................... Med tunga steg gick Nils utför trapporna till konungaboningen. Det tycktes, som om det varit hans öde att bit för bit slitas sönder och krossas. Och här var smärtan så mycket förfärligare, som det icke fanns för honom mer än en väg att välja för att vinna upprättelse, nämligen den att gripa till vapen mot konungen. Och mot denna tanke reste sig åter hela hans inre menniska. Det hade varit att ohjelpligen störta sig sjelt i eländets djupaste afgrund. Men när han förtviflad vände sig bort från denna enda väg till häfdande af hans ära, mötte honom det bleka grinet af en hånande verld, som stämplade honom brottslig och feg. Feg! — ropade en stämma inom honom, som kom honom att rysa och dref blodet i sådan fart genom hans ådror, att han fattade med båda hän