gare föreskrift innehåller traktaten mellan de förenade rikena och Nordamerika af den 4 Juli 1827 art. 18. Följden af att neutrala skepp försöka bryta blokaden är som sagdt konfiskation både af skepp och gods; dock medgifves vanligen godsets frigifvande, såvida det kan bevisas, att egaren eller hans neutrala kommissionär gifvit ordres om varornas utskeppande före blokadens kungörande, men att dessa ordres icke kunnat äterkallas inom don till skeppningen bestämda tiden. Flera stater tillåta icke heller handel med de flendlliga kolonierna, såvida sådan handel icke var medgifven före krigets utbrott, utan endast med anledning af detta blifvit frigifven för enhvar. Äfven i fråga om Frigskontraband är den neutrala handeln underkastad väsentliga inskränkningar, i det tillförsel häraf till fiendtliga hamnar anses som brott mot neutraliteten. Begreppet har emellertid på olika tider haft ett mycket olika omfång, i det några stater räknat hit hvad andra undantagit. Enligt allmänna folkrättsliga grundsatser förstås härunder endast föremål som omedelbart tjena till krigsbruk, såsom vapej, ammunition o. s. v., mod uteslutande af sådana förnödenheter som skeppsprovision, skeppsbyggnadsmaterialier och dylikt. Se Kliber I. e. S 288. I öfrigt måste för det närmare bestämmandet häraf för enskilda fall hänvisas till de med främmande makter afslutna speciella öfverenskommelser. Under det sålunda flera af de äldre traktaterna gå vida längre än här blifvit sagdt och uttryckligen räkna tjära, beck, hampa, tågverk, segelduk och öfverhufvud allt som hör till skepps utrustning till krigskontraband, är deremot detta begrepp inskränkt till afvan anförda allmänna bestämningar eller till föremål, som omedelbart tjena till krigsbruk genom den mellan England och Ryssland under den 5 —17 Juni 1801 afslutna och af den svenska regeringen under den 16 Mars följande år antagna konventionen, hvilken bragte till slutligt afgörande många dittills omtvistade sjörättsfrågor och derföre blifvit ansedd som en vigtig norm i fråga om neutralitetsrättigheterna. Se dess artikel n:r 3. Den kongl. kungörelsen af den 8 April 1854 hänför till krigskontraband: kanoner, mörsare, alla slags vapen, bomber, granater, kulor, flintor, luntor, krut, salpeter, svafvel, harnesk, spjut, gehäng, patronkök, sadlar och betsel samt öfriga sådana tillverkningar, som omedelbarligen äro till krigsbruk användbara — häruti likväl icke inbegripet det förråd af nämnde artiklar, som kan vara nödvändigt till fartygets och besättningens försvar. Se S 5. Enligt Kongl. Maj:ts kungörelse af den 13 September 1855, som innehåller ett tillägg till förut nämnde kungörelse af den 8 April 1854 8 5, är äfven artikeln bly attanse som krigskontraband. Afven här är det förnämligast England, som visat benägenhet att utvidga begreppet utöfver dess vanliga gränser genom att derunder sammanfatta allt, som hör till skepps utrustning, en uppfattning, som detta lands regering under sista sjökriget ånyo sökte göra gällande. Under den 8 April 1854 lofvade svenska regeringen att meddela ytterligare underrättelser för handlande och sjöfarande, i händelse att särskilda öfyerenskommelser skulle förändra det genom äldre traktater härom fastställda begreppet. Se ofvannämnde kungörelse 8 5. På samma sätt som krigskontraband anses äfven neutrales förande af fiendlliga trupper och depescher, i det enhvar, som härmed går fienden tillhanda, är hemfallen under de vanliga följderna af brott mot neutraliteten. Se Wheaton, Elements du droit international T. II, p. 161. Ett allmänt förbud bäremot innehälles ock i kungörelsen af den 8 April 1854 8 6: .Svensk skeppare vare förbjudet att, utan verkligt tvång och deremot gjord formlig protest, låta nyttja sig och det fartyg, han förer, att för någon af de i krig varande makterna transportera depescher, trupper eller till krigskontraband hänförliga artiklar. Krigskontraband är under ofvan angifna vilkor i allmänhet underkastadt konfiskation. Huruvida tillika det öfriga godset samt sjelfva skeppet skall konfiskeras, beror på speciella konventioner, utan att