Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1870, sida 2

— Ja, herre konung — sade han med darrande stämma — jag vågar det! Nu steg drottningens broder fram och lade sin hand på konungens arm, men konungen stötte honom omildt ifrån sig och ropade med Ijungande blickar till Nils: — Bort! ... bort från min åsyn. Ett vämjeligare ting än en man, som döljer den lede fiendens gift under sitt vänneansigte, bär icke Guds jord, och du är för mig vämjeligare ännu, Nils Bosson ...! Du egde mitt förtroende och du var mig kär... Det lät, som om en vekare sträng blisvit anslagen i konungens hjerta och med makt tvungit sig till att blifva börd, men den förtonade ögonblickligt och dog, liksom man någon gång, när stormen går öfver hafvet, ser en lösryckt blomma kastas upp i svallet, glänsa ett ögonblick och försvinna under skummet af en sräsande svallväg. Men på Nils gjorde denna skiftning i konungens tal, så ringa och så hastigt öfvergående som hon än var, en verkan, hvilken vreden och de hårda orden ej kunnat åstadkomma. Det låg en fläkt af drottningens bön i de få orden, och den gaf honom iugn och själsnärvaro åter. Han skyndade fram och fattade konungens hand. — lör mig, hör mig, herre konung! — sade han och böjde ett knä. — Hvad I hafven sagt mig är en frukt af djefvulska ränkor, som spunnits och spinnas omkring eder, och som skola störta eder, sedan I väl blifvit beröfvad dem, som vilja vara eder trogne. Konungen stod en stund, som om en orm slingrat sig upp omkring hans ben och huggit sig fast vid hans hand. Med ett uttryck at afsky slungade han riddarens hand ifrån sig. — Vik bort härifrån — ropade han — dröj icke ett ögonblick, och tacka min mildhet och min drottnings förbön, att jag icke låter ögonblickligen