Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1870, sida 2

tyska gränsen, samt beherrskar dels jern svägen från Strasburg till Sarrguemines sdels jernvägen från förstnämnda stad til gränsstaden Weissembourg, således tvenne för de franska trupptransporterna vigtigs slinier. Detta gäller särskildt om jernvä Igen mellan Strasburg och Sarrguemines på hvilken truppförbindelsen upprätthål lits mellan de begge stora koncentreringspunkterna för franska härarne: Strasburg soch Metz. Den skada de preussiska uhlanerna tillfogat denna kommunikationsled är naturligtvis snart reparerad; mer tilltaget vittnar om djerfhet å ena sidar och måhända äfven om en tillfällig brist på vaksamhet å den andra. Medan man afvaktar ett allvarligare sam. mandrabbande mellan tvenne välrustadkämpar, kan åskådaren icke annat än anställa jemförelser mellan dem, för att erhålla någon stödjepunkt för sitt omdöme om utsigterna till seger och nederlag — et omdöme, som gerna vill gå händelserna : förväg äfven med risk att träffa orätt. Franska hären är den bäst kända i hela verlden. Den liknar det gamla Roms härar deruti, att den nästan aldrig är overksam. Hade Paris, likt det gamla Rom, ett Janustempel, skulle dess portar sällan vara stängda. När hela den öfriga verlden njutit fred, hafva franska kanoner dånat, om ej annorstädes, så i Algirien eller Senegal eller Cochinchina. Frankrike, som på grund af gammal tradition ännu tror sig gå i spetsen för den europeiska civilisationen, har i vetenskaper, i åkerbruk, i många fredens ädla konster upphunnits och öfverflyglats af andra folk, fast det beundransvärda franska? snillet äfven på försummade områden framträder stort och skapande; men hufvudpunkten, hvarpå det riktat sitt snilles krafter, är krigets konst. Det har nedlagt sin högsta intelligens på sin armorganisation. Också är franska hären, hvad ekipering, öfning och förvaltning angår, oöfverträffad och oöfverträfflig. Den enda armborganisation, som i detta hänseende kan upptaga täflingshandsken, är just den preussiska. Krigiskt af instinkt, raskt i vändningarne och ifrigt i anloppet är franska infanteriet föremål för verldens beundran. ,Men — yttrar en engelsk skriftställare — ,,de egenskaper, som hitintills i krigen mot europeiska folk beredt franska trupperna deras framgångar och delvis bemantlat deras brister, äro icke längre deras uteslutande besittning. Preussarne, det erkännes nu allmänt, äro tilltagsna och i rörelserna hastiga, likasom fransmännen, och deras fosterlandssinne har gifvit dem eld och intensivare lif. Deras marsch är kraftig; de rycka ut muntert, men utan ,,excitement, såsom män, medvetna af en kraft, som icke slappas. De uthärda mycket utan att tröttna, och äfven när de äro hårdt ansträngda, kan man med förtroende räkna på dem. Deras militär-anda är ej instinkt, utan sedlig intelligens. Detta hvad isynnerhet infanteriet angår. Beträffande kavalleriet är detta hvarken mycket bättre eller mycket sämre än det franska. (Preussens nyaste fältkanoner äro refflade bakladdning-stålkanoner af Kruppska systemet). Deras kavalleri hade icke högt anseende för fem år sedan; men desto mer öfverraskades den militära verlden, när man i kriget 1866 fick erfara, att antingen det gällde lans mot svärd eller svärd mot lans, de preussiske ryttarne i hvarje sammandrabbning kastade Usterrikes bästa kavalleriregementen öfver ända, och det österrikiska kavalleriet var dock det, som ditintills ansetts bäst i Europa. — Hvad som öfverraskade sjelfva det preussiska armebefälet, var preussiska landtvärnskavalleriets förträfflighet. Före år 1866 var man betänkt på att afskaffa detta kavalleri såsom en onödig börda på befolkningen; men af erfarenheterna från nämnda år fann man, att landtvärsryttarne, som bestå af godsegare och förmögna bondsöner, voro rent äf de bäste i kavalleristriden på grund af sin stora kroppsstyrka och sin från barndomen inlärda sadelfasthet. När sålunda begge härarne torde, hvad beträffar soldaternas och utrustningens dugighet, vara ungefär jemngoda, så måste krigets utgång i hög grad komma att bero äf anförarnes duglighet. Men så krigserfarne Frankrikes generaler äro, bör man lock ej förgäta, attaf alla som nu fått höga defäl sig anförtrodda, finnas på sin höjd två, vilka kommenderat armer i ett reguliert trig, nemligen Mac-Mahon och Canrobert. Frankrike kan under kriget få, men eger lock i närvarande ögonblick ingen strateg, som låter jemföra sig med preussarnes Moltke — en man, som, om man af djerfeten i hans fälttågsplan af år 1866 finge löma till hans ålder, skulle nödgas tro ara en ung general, men som i sjelfva rerket är ett år äldre än vårt århundrade :