Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1870, sida 2

— År drottningens tillstånd betänkligt? — frågade Nils, när gråbrodern framfört hennes önskan att följande dag få ett samtal med honom. — Den goda drottningen är mycket svag och ken — svarade munken — men Herran råder för ifvet. — Det vill så mycket säga, som att...— han tvekade att uttala meningen, men munken förstod honom och sade, i det han skakade på hufvudet: — Så mycket vill det säga, herr Nils .. och lycklig hon, om hon nu, medan solen står högt på himmelen af hennes kunglige herres dag, får gå hädan! . — Menen I då, att lyckan nu skall blifva konungen mindre huld? — sporde Nils leende. — Mulen morgon gifver oftare klar dag, än en klar morgon gör det, herr Nils! — genmälte gråbrodern. — Än de åren i Finland då, fromme fader, vore de ej mulna nog? — De bilda en dag för sig, de åren, och de äro kanske de lyckligaste, som vår konung har upplefvat ... Men konungens dag är en ny dag, och den gick upp med den klaraste sol, som någonsin strålat öfver en konungs första steg! — Gud förbjude dock, att hans himmel må fördunklas, ty konungens himmel, det är rikets! — yttrade Nils bekymmersamt. — Dock kunna så väl konung som rike unlerstundom behöfva, att ett oväder kommer ; lufen behöfver rensas, och olyckor och motgångar iro Herrans barn lika väl som lyckor och medsångar. — I kunnen hafva rätt! — genmälte Nils. — Det är med folken som med den enskilde nannen; det är den onda dagen som förbereder len goda och ger honom sitt värde, och ofta rå