Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1870, sida 2

ega sin grund allena hos de styrande. Man kan ej heller förneka att af de sednare är det den kejserliga regeringen i Frankrike allena, som nu upptändt krigets eld, utan all giltig anledning för tillfället, men man ursäktar detta steg dermed, att Preussens föregående segrar och hänsynslösa beteende retat Frankrike. Ett krig kunde sålunda ej undvikas; dessa Preussens dåd måste bestraffas, och då har det varit likgiltigt hvilken anledning som nu förelegat. Vi tro icke, att man i allmänhet urskuldar eller rättfärdigar ett mord, derföre att den ena parten förut uppretat den andra till vrede; och ännu mindre, när under tiden gerningsmannen försäkrat sig stå på den bista fot med sin vederdeloman. Men om man också medgåfve att en mildrande orsak här förefunnes; om man också medgålve, att en regent, vare sig kan kallas konung eller kejsare, har rätt att, af missnöje med en annan stats diplomati, hemsöka denna stats oskyldiga innevånare med krigets ödeläggelser, så lärer det varå skäl att undersöka hvari Preussens förolämpningar mot Frankrike bestå. IIvad hafva då konung Wilhelm och grefve v. Bismarck gjort, som kunnat så förnärma om icke Frankrike, likväl dess regering? Man anför hufvudsakligen tvenne ting: att grefve Bismarck under kriget med sterrike lofvat Frankrike en landsdel, hvilket löfte han sedermera ej hållit, samt att han derefter ej beaktat det af Frankrike framtvungna tillägget till Pragerfreden rörande folkomröstningen i Slesvig. I förra fallet anmärka vi endast, att vi ej inse hvad rätt Frankrike kunde ega att fordra någon vinst af ett krig, hvari det ej deltagit. Har verkligen en öfverenskommelse varit träffad i en sådan anda, så bar den varit lika skamlig å båda kontrahenternas sida, och icke lärer hvarken Frankrikes trygghet blifvit hotad, eller franska nationens ära kränkt dermed att kejsar Napoleon dervid blifvit öfverlistad. I afseende å Pragerfördraget har ingen djupare än vi beklagat, att Preussen ej hållit de der ingångna förbindelserna, men man har aldrig sport, att kejsar Napoleon understödt Danmarks förnyade framställningar i denna del. Fastmer har han under åratal lemnat denna fråga alldeles å sido. Under alla förhållanden lärer väl ingen kunna säga, det Frankrikes trygghet och ära deraf lidit men. Och några andra förolämpningar mot Frankrike hafva vi ej hört omtalas, hvaremot kejsar Napoleon vid mer än ett tilllle inblandat sig i Tysklands inre angelägenheter, t. ex. då han sökt förhindra en närmare anslutning mellan Nordoch Syd-Tyskland, hvilket är en rent tysk fråga. Åfven beträffande Luxemburgs fistningsverk var det väl Frankrike, som framställde de oberättigade anspråken, för hvilka Preussen dock gaf vika. Medgitver man nu också, att en regering kan päföra ett annat land krig, när den funnit sitt eget lands trygghet botad, eller dess s. k. ,ära kränkt, och medgifver man äfven, att den onda afsigten må döljas intilldess man är beredd att utföra den, så fordras likväl att de båda anlörda omständigheterna verkligen föreligga. Men vi kunna för vår del ej fatta, att detta varit här händelsen. Frankrike kan icke fördraga Preussens förstoring, heter det då; ett mäktigt Tyskland är en ständig fara och hotelse för Frankrike. Det är ej blott ett svagt, utan ctt dåligt skäl. Skulle Frankrike, med sina nära 40 millioner invånare, med sina på trenne sidor betryggade gränser, med sin krigsvana befolkning, cj vara starkt nog att försvara sig mot ett anfall från Tyskland? Ingen lärer med något allvar kunna tvifla härpå. Det kan då ej vara annat än Frankrikes absoluta öfvermakt, som lidit intrång genom Tysklands konsolideriug. Men eger icke Tyskland rätt att å sin sida sätta sig i trygghet mot en sådan öfvermakt? Och är det ej fastmer en stor nations skyldighet att det göra? Finnes väl den ringaste rättsgrund för en stark nation att hindra en hittills svagare att stärka sig för att kunna intaga en sjelfständig ställning? Huru man betraktar saken, skall man alltså icke kunna uppdaga det minsta grand af berättigande för Frankrikes regering att nu öppna krig mot Tyskland. Men, anmärker man, våra sympatier bero ej af sådana skäl. Rättsfrågan här är oss likgiltig. Preussen har handlat så skamlöst mot andra stater, att det nu väl förtjenar att näpsas. Se här huru vår kollega på platsen i detta hänseende i dag