Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1870, sida 2

När detta ärende ändteligen var afsjordt, väcktes frågan om slottslänen alldeles så, som biskop Magnus sagt för konungen. Denne såg med vredeflammande blickar omkring sig och sporde först erkebiskop Jöns, hvad dennes mening var i detta mål. Urkebiskopen yttrade sig helt och hållet till förmån för den föreslagna inskränkningen i konungamakten, och efter honom reste sig biskop Sigge i Strengnäs och förde samma tal. Sedan konungen derefter ändt sig till de verldslige herrarne, var det företrädesvis herr Nils Jönsson (Oxenstjerna) och herr Magnus Gren, som vidt och bredt talade om det billiga och rättvisa i denna fordran, att icke Sveriges rika herrar och män måtte få gå ifrån ett län utan laga skäl, såsom fallet varit under föregående konungar. Då reste sig Carl, och hela hans person var idel konungslig värdighet och höghet. — Mycket har jag denna stund förnummit — sade han — som jag aldrig kunnat tänka till, eller ens drömma om. Jag trodde mig hafva skickat svenska män till mötet med fienden i Halmstad, men der hafva fattats beslut, som om Sveiges egna fullmäktige varit Sveriges fiender. Längt från att hafva Sveriges ära och mitt konungsliga anseende för ögonen, hafven I så tagit sakerna före och låtit lista er orden ur munnen, att det, Gud bättre, synes, som om vi utom förlusten af ira och länder skulle tacka till, för det att vi våga tänka och andas som svenska män. Detta kan jag dock fördraga, eftersom jag finner af edert al, att I icke skullen stå mig bi så, som detta mål kräfver, och örlig och ond tid till följd deraf utan verkligt gagn skulle hemsöka Sveriges folk. Men vad I nu till sist hafven bragt å bane rörande lott och län och min rätt såsom konung att dem aga och gifva, det är ettjangrepp på Sveriges lag, om jag i min egenskap ar Sveriges konung hvarken vill eller kan någonsin tillåta.