Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1870, sida 2

var det, som om dess röst börjat tala. Derför började han sky Nils Bosson och så småningom skilja honom från sin person, genom att gifva honom det ena uppdraget efter det andra, och skygghet slog öfver till afsky. Han började med att fly undan sitt eget samvete, men slutade med att i honom, som liksom var hans lefvande samvete, se en förföljare, en fiende till hans egen lycka, och så blef han benägen att från försvar öfvergå till anfall. Deraf kom det sig, att han så gerna lyssnade till riddar Josts försigtiga tal, då han sökte gjuta sitt gift öfver Nils Bossons rena bild. Och då riddaren fann — ty det onda drager det onda till sig, liksom de olika polerna i en naturkraft — att hans tal fann ett välvilligt öra, skred han djerfvare framåt, tills han slutligen, efter att hafva lagt sten på sten, och det så godt som med konungens egen hjelp, fått sin byggnad färdig. Carl lefde liksom i en trollkrets, hvars maskor, utan att han visste det, blefvo honom allt mer och mer öfvermäktiga och förhärdade hans hjerta. Ty bjertat fordrar sanningens och kärlekens rena luft, eljest förtvinar det, och der sitter, såsom sagan säger, en klump af träd eller sten i stället för hjerta i bröstet. Men ännu någon gång kommo de gamla tankarne åter, ännu någon gång kändes ett matt pulsslag i hjertat, och då var det, som konungen kände isen lossra och sin falska styrka vekna. Men ögonblicket derefter kom stormen och kölden med förnyade krafter, och allt blef åter stenhårdt och iskailt. Dock hade ännu icke den smilande riddaren vågat sig så långt, att han kastat ut tanken om den hatade Nils Bossons död i konungens sinne. Ej heller skulle konungen hafva lyssnat dertill. Tvärtom kunde det hava rifvit ned ätskilligt af den med mycken möda och konstfärdighet uppförda byggnaden. Men riddar Jost hade godt tålamod.