Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1870, sida 2

tionsperiod skulle inträda, såsom efter 1815. Blir åter det i det vådligaste crescendo sig befinnande preussiska öfvermodet qväst, så blir sådant lika nyttigt Nordtysklands inre förhållanden som nederlaget vid Königgrätz blef för Österrike. En garanti för att ett segrande Frankrike icke skulle gå allt för långt och bli folksörtryckande, såsom i början af århundradet, ligger dels i Napoleon III:s ofömckliga klokhet, som drifver honom att vid eftersträfvande af det ena eller andra målet söka styrka i begränsning och ihärdighet, dels i Englands makt, som under sådana omständigheter skyndsamt skulle vakna ur sin politiska slummer och kasta en ansenlig tyngd i vågskålen till den politiska jemnvigtens återställande. Med Frankrikes framgångar förknippa sig äfven Italiens och Danmarks, ja, om man vill gå något längre, Polens intressen. Huru lifligt man i Danmark sympatiserar med Frankrike har redan visat sig i det sätt, hvarpå man bedömt franska kejsarens politik iallmänhet, och hvilket betydligt skilt sig från den uppsattning som hos oss är gällande. Underrättelsen om fredsbrottet har också nu i Danmark framkallat den starkaste en:usiasm. Vi ha ännu inga utförligare uttalanden härom; men ra ord i en morgoutidning för i Lördags gifva dock vittnesbörd om stämningen. Telegrammet om krigsförklaringen anlände till Köpenhamn sent i Fredags afton och framkallade den oerhördaste sensation. Till och med ut till det glada Tivolis publik nådde underrättelsen. Omkring klockan half 12 strömmade alla till kousertsalen, utan att rätt veta hvarför. Redaktör Rimestad trädde då fram och ropade: ,Frankrike har förklarat Preussen krig! Stormande harrarop, som alldrig ville taga slut, följde på dessa ord. Musiken uppfordrades till att spela marseljäsen, i hvilken de närvarande kraftigt instämde. Hr Rimestad uttalade derefter önskan att Frankrike måtte segra, och åter utbröt en väldig bisallsstorm. Nu spelades och sjöngs Den tappre Landsoldat och hr Rimestad utbragte slutligen ett lefve för Nord-Slesvig, hvilket mottogs med jubel. Glädjen stod präglad på allas ansigten och till och med ypersoner, som alldrig tillföre sett hvarandra, tryckte hvarandras händer. Dayliyt Alleh. för i Måndags uttalar intet eget yttrande i saken, om man icke får så bedöma dess anmärkning rörande den engelska pressen, då bladet säger: De engelska tidningarna skola i chorus fördöma Frankrike för dess , brottsliga krigsförklaring. Ej underligt, ty vi behöfva ej gå så långt för att se, att det i omligas ögon ej finnes något större brott, n att störande inverka på handelns och affärernas gång, äfven om högre intressen skulle hafva utsigt att vinna derpå. Samma förklaring af engelska pressens hållning har också Stockholnsposten. Det är icke rättskänsla eller andra högre motiver, som leda denna press och dess lands opinion i öfrigt, utan vinningslystnaden. Vidare söker Stockholmsposten bevisa, att Ryssland icke kommer att inblanda sig i kriget — en bevisning hvilken händelserna kunna komma att vederlägga på ett rätt obehagligt sätt — och derefter tillägger tidningen: Om Ryssland icke känner sig manadt att inblanda sig i striden, emedan densamma, såvidt ännu kan skönjas, icke vidrör dess intressen, så r förhållandet detsamma, och i ännu högre grad, med de förenade skandinaviska rikena, ty på oss, som icke äro någon stormakt, kan omöjligt några anspråk ställas, att vi skulle försöka gifva utslag i en tvist emellan stormakter. Att i ett tidigt stadium at frågan inblanda oss skulle utgöra prof på en sjelftillit och ett förutseende, som ingen kan anses esa. Att intaga en tvetydig hållning skulle skada vårt anseende och stå i strid mot nationens lifliga önskan att undgå deltagandet uti en strid, som ingen svensk-norsk åtgärd på minsta vis bidragit att framkalla. Det kan icke förnekas, att äfven vi efter stora politiska och ekonomiska reformer befinna oss i en ställning, som kräfver en tids lugn utveckling, innan allt hinner ordna sig. Vårt styrelsesätt är i denna stund hvarken monarkiskt eller ministerielt. Om någon kraftutveckling skall ifrågakomma, så skall det snart visa sig, att på statsmaskinen ännu icke blifvit tillämpade nutidens fordringar. Alltför my är ännu ,vid det gamla, som framför allt krafver god tid för att kunna säkert men långsamt framskrida. Lika litet, som det finnes någon anledning för oss att afgifva någon förklaring, och lika orimligt, som f. söket att vilja aftvinga oss en sådan vore, lika litet anse vi någon anledning förefinnas att under stora händelsers ögonblickliga intryck fatta oåterkalleliga beslut, sådava som vanlig hederskänsla bjuder att hålla till hvad pris som helst. IL exc. utrikesministern har, vi taga det för gitvet, äfven om han arsett, att ingenting behöfver göras, skyndat till sin konungs sida, ehuru vi här i hufvudstaden sakna kännedom derom. Posttidningen torde vara i tillfälle att lemna tillförlitliga underrättelser. Härmed må dock vara hurusomhelst; vi upprepa det: i en åsigt torde hela Sverige vara enigt, och vi behöfva icke påpeka, huru allmän opinionen inom landet är för freden, och att svenska folket måste anse den för sin värsta fiende, som vill tvinga oss in i strider, för hvilka vi äro alldeles främmande. Från sjeltva tronen bar det helt nyss blifvit uttaladt, att vi sakna all anledning att byta ut fredens välsignelser mot krigets oberäkneliga olyckor; och vi äro öfvertygade derom, att regering och solk skola stå fast tillsammans tör att häfda vår rätt att lefva främmande för de förkastliga lidelsers stormar, som nu hota att uppröra Europa. Stockholms Dagblad gillar obetingadt Frankrikes tilltag och yttrar derefter: Hvilken skall då segern tillfalla i denna strid? Att på förhand yttra sig derom är vanskligt, ty de båda makterna äro temligen jemnstarka till lands, der den egentliga striden kommer att utkämpas. Men man har sedan längliga tider varit van att betrakta den franska armåen som den yppersta i Europa, och det finnes ingen anledning att nu tänka annorlunda. Dess beväpning synes också numera öfverlägsen den preussiska härens, ehuru förhållandet år 1866 var omvändt. Detta