Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1870, sida 2

emräde och kämpa mot en flendtlig invasion. Men Frankrike vill och kan ej ivlåta sig i en strid, hvarur det skulle frukta att utgå besegradt, och man bör hafva rätt att förmoda, att det ej störtat sig i denna strid utan att vara någorlunda förvissadt om en för detsamma gynnsam utgång deraf. Hvilken skall man då tillönska segern? Vi hafra sett i tryck yttradt, att Preussen har rätten på sin sida, och att det skulle vara för oss förmånligast, om detta land segrade, utom att det skulle vara rättvisast, så som stridsorsaken nu gestaltat sig. Helt anvat hade förhållandet varit, om Frankrike yrkat på Pragerfredens uppfyllande och, i händelse af vägran härtill, förklarat Preussen krig. Men det bör ju icke vara svårt att inse, att den hohenzollernska tronkandidaturen icke varit annat än en förevändning, att rätta krigsorsaken är fruktan för Preussens, med lugnets och säkerhetens bestånd i Europa oförenliga makt och utvidgningsbegär, och att Frankrike, som såg sig hafva Preussen fast, icke kunde törspilla sin tid med att öppna nya underbandlivgar, hvilka skulle aifvit preussiska regeringen tillfälle att draga ut på tiden ännu ett par veckor, hvarunder hon hunnit få sin arme i ordning, hvarefter Preussen säkerligen lika litet gifvit efter i afseende på Pragerfreden som i den nu af Frankrike framställda fordran. Nej, franska regeringen kunde nu till den preussiske konungen rikta en begäran, hvars uppfyllande visserligen kunde kännas tungt och påkostande, men hvarigenom dock Preussens beillighet att nöja sig med redan vunna fördelar eller dess afsigt att ännu vidare utsträcka sin makt skulle ådagaläggas. Konung Wilhelm visade sig i sitt svar icke endast brista i skyldig höflighet mot ett stort folks sändebud, utan äfven att preussiska regeringen ej tänkte afstå från sin för Europas lugn farliga politik. Då först förklarade Frankrike sin granne, röfvarstaten, krig. Och det är detta steg, som nu tadlats, men vi tro, att få äro de inom vårt land, som ej önska Frankrike serer, utan för hvilka stridens utgång är likgiltig, och ännu färre, som vilja se Preussen, militärstaten ex professo, gå segrande ur denna strid, hvari Europas ställning för långliga tider skall afgöras. Segrar Frankrike, så återkomma dermed tryggheten och lugpet, som flera år varit främmande för vår verldsdel; skulle Preussen deremot lyckas att öfvervinna sin motståndare, så sättes derigenom kronan på den byggnad, som jdess regering uppfört, så sanktioneras derigenom de plundringar, hvilka dess grannar sedan 3 varit underkastade; derna makts politik blir då den förherrskande, och ve då dem bland hans grannar, som icke förmå möta våld med våld! En ständig fruktan för krig, ofantliga kostnader för underhållandet af en våpnad fred. misstroende och oro komma då att fortfarande råda, som händelsen nu i flera år varit. Serskildt för vårt land är Frankrikes seger af största vigt, ty denna makt kan ej blifva vår fiende; dess seger betryggar vårt oberoende, dess nederlag försvaga vår allians med vestmakterna. Preussens seger deremot innebär alltid ett hot mot Danmark och andra småstater, som hafva den olyckan att gränsa till detta land; Preussens seger betyder vidare, att det är våldet, icke rättvisan. som herrskar i politik. Derför önska vi Frankrike framgång i det krig, hvilket det till sin egen och till hela Europas fördel icke skytt att börja mot sin mäktige fiende. Om Frankrike går segrande ur denna strid, så blir derigenom en gräns satt för vidare våld och orättv:sor från Preussisk sida. Frankrikes seger är likbetydande med rättvisans seger, Preussens tseger deremotzinnebär orättvisars, godtyckets och våldets riumt. Dag. Nyh. tyckes ännu ej tagit något parti, (utom neutralitetens, förstås), men anmärker, ,,att ingen makt någonsin stannat vid att för sin egen representation tillkännagifva att den ämnar föra krig, utan att det är brukligt och nära nog nödvändigt (7), utom att hedern fordrar sådant, att jemväl underrätta fienden, att man ämnar bekriga honom. Och detta har, som vi tro, ännu icke skett från fransk sida. Tidningen berättar vidare följande: Ltt rykte har cirkulerat, att förre ministern i Köpenhamn, hr Henning Hamilton, skulle på kallelse af konungen ha rest till Köpenhamn. Huruvida någon sådan kallelse kommit honom tillhanda, är oss icke bekant, men väl var det i Torsdags — således innan Frankrikes beslut att töra krig var kungjordt — kändt, att den fine diplomaten ämnade företaga en resa till Skåne. Som bekant uppehåller sig äfven konungen i Skåne, och det är således, när allt kommer omkring, icke omöjligt, att de tiäffas, och att dervid torde bringas i erinring ett löfte, som konung Carl hade gifvit Fredrik VII och hvilket omständigheterna hindrade honom att uppfylla år 1864. Posttidningen har naturligtvis icke uttaat någon mening, men tyckes hysa någon förhoppning om krigets afböjande, enär de diplomatiska förbindelserna ännu (på Måndagen) icke voro helt och hållet afbrutna mellan Berlin och Paris. , Också torde man, säger P.-T. vidare, ,kunna anse för gifvet, att det engelska kabinettet icke förr än i det allra yttersta vill uppgifva boppet om att åstadkomma en biläggning. Man har ej kunnat förneka, att kriget är en styggelse. Man har ej kunnat bestrida, att när Frankrikes och Tysklands sänor un skala nfoinfa citt Ua 3 oc