Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1870, sida 2

försäkrat sig om makten. Men Carl kom från Finland öfver till Stockholm, och allt förändrade sig. Alla motpartiets planer strandade, det återstod intet annat för dessa herrar, än att yrka på fortsättningen af unionen, d. v. s. att yrka på inväntandet af konungavalet i Danmark för att Sverige måtte välja samma konung, som detta rike. Men just detta gaf styrka åt Carl och undergräfde hans motståndares sak. De blefvo nemligen danskvänner i samma stund, som de förklarade sig vilja upprätthålla unionen, hvarmed numera icke menades en förening mellan de tre rikena, utan en Sveriges och Norges anslutning till Danmark, såsom unionens kärna. Men den som ville detta, ville Sveriges död, och dansk och fiende var ett och detsamma. Derhän hade de föregående konungarne fört saken, och den efter Kristofers död till dansk konung valde Kristian af Oldenburg fulibordade, hvad hans föregångare begynt. Dertill hade ock den mäktiga ström, som sattes i rörelse af Engelbrekt, bidragit. Han var, medan han lefde och verkade, och blef det ännu mera efter sin död, det i folkandan lefvande uttrycket för den svenska nationaliteten. Hvad folket ville, hvad allmogen åsyftade var intet annat än hvad Engelbrekt velat och verkat, ett fritt, ett sjelfständigt svenskt konungadöme. Nu uppträdde Carl och uttalade öppet denna tanke, och han drog Sverige med sig. Det var väl icke, såsom vi förut sökt framhålla, en följd af samma upphöjda själslif, som hos Engelbrekt, ärelystnaden var väl den hufvudsakligaste driffjädern hos Carl, men det var dock till det yttre Sveriges sak, som hans tunga uttalade, och till hvars målsman hans handlingar gjorde honom. Den nyvalde erkebiskopen blef så förbittrad, när han såg att allt hvad han och hans fränder byggt upp ramlade under deras fötter, att han lemnade Stockholm och red till det nu färdigbygda erkebiskopliga slottet Almarstäk. Det var på Ons