Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1870, sida 2

och mäktigt, och som vunnit och vinner sin styrka genom den gunst, hvari de sammanbundne stå hos eder. Kung Kristian och danskarne skola nu lägga till, hvad som brister, och sedan .. sedan lyftes kronan af edert hufvud, utan att I kunnen det förhindra! — Men huru skall väl detta ske? — sporde Carl. Han trodde sjelf fullt och fast på sin lycka. Himmelen var klar, och måste förblifva klar, — sådan var hans vilja, och derför såg han bort från den kant af synranden, der de mörka molnen började uppstiga. Biskop Magnus, den hundraårige, vände med ens konungens blick just åt detta håll, och hans ålder, hans erfarenhet, hans lugna kratt, lika mycket som hans kända rättrådighet och milda, menniskoälskande sinne, allt detta bidrog att åtminstone för ögonblicket låta konungen se, hvad han icke ville. Men hans sinnen spjernade emot, de ville så nödigt lemna sin djupa villa. För hans ögon var liksom en slöja utbredd öfver föremålen, som hindrade honom att se dem, sådana de verkligen voro. Men biskopens ord spredo ett ljus, som lyste igenom denna slöja och lät föremålen framträda i sin nakna verklighet. Och på gränsen mellan hvad som var synvilla och hvad som var verklighet uttalade Carl sitt spörjsmål: , Huru skall detta ske? — Genom slottslänen, herre konung! — svarade biskopen. Konungens blick stod stilla, som om han icke fattat ett ord. — I hafven icke gifvit någon konungaförsäkran, såsom konung Kristofer gjorde ... — började biskopen, men Carl invände häftigt: — Konungaförsäkran! . .. Ilafva då de gode herrarne glömt, att jag icke är, såsom Kristofer var, en utländning, utan af gammal, god, svensk ätt... hafva de förgätit, hvad lagen bjuder? ...