Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1870, sida 2

— Tviflet är mig redan en bundsförvandt ...! — utropade Iliana glad och såg så innerligt på riddaren. — Nej, nej, så månden I icke taga det, stolts jungfru . .. Men jag märker väl, att jag icke kan reda mig för edra frågor, och eftersom de komma från ert hjerta, vill jag äfven öppna mitt för eder. I hafven talat om något, som timade för åtta år sedan . .. — I hafven bättre minne, än jag trodde, stolts riddare . . . det gläder mig, ty det är ock en bundsförvandt ... — Nå väl — fortsatte Nils utan att kunna återhålla ett vemodigt leende — jag vill minna eder på något, som ligger ännu längre tillbaka i tiden... Det var en gång i Sverige en jarl, som hette Birger, och han var mäktig och rik och styrde Sveriges land och var aktad och ansedd som en konung, fast han icke bar konungakrona. Han hade en underskön dotter, som het Richissa, och hon älskades af en bland jarlens fränder, en ung och tapper riddare, herr Carl Ulfsson. Men den mäktige jarlen ville ej höra talas om dotterns kärlek till riddaren eller dennes till henne. Hon skulle bli drottning i Norge, och, då hon ditskickades, fick herr Carl det svåra uppdraget att anföra hennes lysande svit. Han gjorde det ock, han såg henne vigas vid Norges blifvande konung, och han... — Och han...? — upprepade Iliana ifrigt — hvad gjorde han, herr Nils? — Han gaf sina gods och gårdar åt heliga stiftelser, och de fleste åt Tyska orden, hvars medlem han blef och i hvars strider mot hedningarne han kämpade med trohet och tapperhet, tills han stupade på slagfältet... Der hafven I den förklaring, jag kan gifva eder, stolts jungfru. Sådant är mitt öde! — Kanske att jag icke uppfattar rätt, hvad I hafven sagt — yttrade Iliana efter ett ögonblicks