Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1870, sida 2

arbete än den, som den begångna förseelsen, enligt lag, medfört. Den t. ex., som för olofligt tillgrepp gjort sig förfallen till två månaders straffarbete och utstått denna bestraffning, äfventyrar att, när helst polismyndigheten derefter behagar förelägga honom att skaffa sig ,laga försvar! och han deri icke lyckas, af denna myndighet blifva dömd till två års allmänt arbete vid kronoarbetskåren. Den förseelse, som lagen således ansett försonad med två månaders straffarbete, kan, utom lag, af polismakten beläggas med 12 gånger längre allmänt arbete! Månne detta kan anses vara med nya strafflagens anda och med vår tids rättsåsigter öfverensstämmande? Den anmärkning, att det förra är straffarbete och det senare allmänt arbete, har i verkligheten föga betydelse; personen är i båda fallen fånge, transporteras på fängvagn, stundom tillsammans med straffångar till straffanstalt. Skulle någon tro, att detta senare, det ,,allmänna arbetet, skulle kunna fullgöras utan moralisk smitta till följd af sammanlefnad med utbildade brottslingar, så är detta ett misstag. Den, som polismyndigheten en gång funnit godt behandla såsom försvarslös, den är att anse såsom för hela lifvet förlorad. Då han uttjent arbetstiden och återkommer till hemorten, erhåller han nytt föreläggande att skaffa sig detta ,,laga försvar, hvilket till sin rätta beskaffenhet svårligen kan bestämmas, — och då sådant icke erhålles, försändes han ånyo med fångskjuts till arbetskåren, denna gång på förlängd tid af ända till syra år. Så går, det hvarf efter hvarf. Personer finnas, hvilka under hela 30 år, sedan brott af dem blifvit begånget, med korta mellanrum gång på gång kommit tillbaka till arbetskåren, utan att under tiden gjort sig skyldiga till någon förseelse. Vi hafva framför oss handlingar, som visa, att en person, som, utan att under femton år begått brott, efter uttjenad arbetsstid vid kronoarbetskåren den 30 Maj atsändes till hemorten, två dagar derefter, eller den 2 Juni, af polismyndigheten förelades att skaffa sig laga försvar och, innan anståndstiden ännu var förlupen, den 8 samma månad återsändes till arbetskåren, att der åter under fyra år hållas till arbete och på statens bekostnad underhållas. Kan detta stämma öfverens med begreppet om personlig frihet och med god hushållning med statens tillgångar? Vi fråga blott, men påstå ingalunda, att myndigheterna förfarit olagligt; tvertom äro vi fullt förvissade, att de uti författningens bokstaf, om och icke i dess anda, hafva fullt stöd för sina åtgärder. Hvad vi påstå är, att de stadganden, som till dylikt förfarande föranleda, äro föråldrade och icke förenliga med allmän lag och vår tids anspråk på humanitet eller med samhällets bästa. Det är onekligen ganska illa, då någon begår förbrytelser, men ej är det derför rimligt, att emedan så en gång skett och straffet är utståndet, personen derefter i hela sin lifstid skall såsom fridlös oupphörligt göras till tvångsarbetsfånge och af staten underhållas. Vi hafva sett en person, som för mer än 30 år sedan begick olofligt tillgrepp till värde af 5 rdr, och efter den tiden har samma person, med helt korta afbrott, hållits vid kronoarbetskåren, med en kostnad för staten af i medeltal 250 rdr årligen eller tillsammans 7,500 rdr. Det är icke i alla orter så förfares. Endast några vissa äro lyckliggjorda med myndigheter, som företrädesvis älska att af en sådau betydelsefull makt göra ymnigare bruk. Denna ojemnhet gifver anledning till det antagande, att det icke så alldeles är behofvet, som påkallar, utan fastmer polismännens olika uppfattning, som föranleder bruket af denna frihetsfiendtliga makt. Dessa reflektioner hafva framkallats af hvad, som finnes anfördt i ett af fångvårdsstyrelsen nyligen till regeringen ingifvet memorial, rörande förändrade anordningar i afseende å kronoarbetskåren. Deri yttras, att hela anordningen med denna kår visat sig förfelad. Det oundvikliga sammanförandet af landets mest utbildade brottslingar med andra mer eller mindre förfallna personer, har, säger fångvårdsstyrelsen, icke kunnat undgå att blifva just hvad man velat med arbetskårens inrättande förekomma, eller ,en plantskola för laster och brott. Då, efter styrelsens omdöme, nuvarande föreskrifter om försvarslösas behandling i allmänhet, i flera delar icke äro förenliga med gällande straftlag och nuvarande tidsförhällanden samt icke heller motsvara ändamålet, tillkännager styrelsen sig hatva för afsigt att göra und. framställning om väsendtliga förändringar i lagstiftningen rörande försvarslöshetsväsendet; men då föreskrifterna härutinnan måste väsendtligen bero af dem angående fattigvården, i afseende å hvilka särskilda komiterade hafva att afgifva und. förslag, har styrelsen ansett, att med berörda dess framställning borde anstå, tills bemälde komiterades förslag blefve tillgängligt. Enär emellertid de ogynnsamma förhållandena vid kronoarbetskårens å Carlsborg förlagda fästningsklass vore af beskaffenhet att påkalla skyndsamma åtgärder, hvilket icke visat sig vara af lika behof med kårens öfriga klasser, och väsendtlig förbättring skulle genom förändrad organisation af nämda klass af kronoarbetskåren, der förbrytelser och subordinationsbrott år efter år ökats, kunna åstadkommas på samma gång, som besparing bereddes i statsutgifterna, har styrelsen hos regeringen gjort framställning om sådana förändringar, att denna del af kronoarbetskåren ej vidare skulle lyda under krigslagarna eller hafva militärisk organisation, befäl och bevakning. Genom arbetskårens ställande på civil fot kunde, såsom af fångvårdsstyrelsen visas, vinnas vida nogare bevakning genom en bevakningspersonal, som ej, såsom militärgarnison, flera gånger årligen ombyttes, utan vore permanent och följaktligen lärde känna både det bevakade manskapet och de frestelser, från hvilka detta borde athållas. Genom indragning af de ditintills begagnade garnisonskommenderingar utur armen, skulle för statsverket beredas en besparing af omkring 12, 000 rdr årligen. D. A. tillägger: .Vi önska, att fångvårdsstyrelsen icke må afskräckas från fortsatia bemödanden i berörda riktning, ty sädana äro mera än i ett afseende af behot, och hoppas, att dylika reformer i den nye justitieministern må erhålla ett kraftfullt stöd. Staden och Länet. Handtverksoch Industriföreningens ledamöter hade i går afton allmänt sammanträde, dervid beslöts, att antalet deputerade hvilka å föreningens vägnar skulla