Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1870, sida 1

till sina arbeten på åkren, Den trötte vandrarer sökte åter skogen och, när han funnit ett undan gömdt snår djupt in under några skyhöga granar lade han sig ned och insomnade snart. När han vaknade, stod solen högt på bim melen. Ilan kände en olidelig törst, men en källa som porlade på något afstånd, lemnade honom till räcklig bot för denna plåga, och stärkt af sömnen och den friska luften, fortsatte han sin vandring Han närmade sig åter till skogsbrynet, men med största försigtighet, och det blef honom snart tydligt, att sådan var för honom högst nödvändig. Tvenne ryttare kommo ridande på vägen, som här slingrade sig fram. De hade icke sett honom, men värnlös som han var, måste han ögonblickligen söka ett gömställe, ty de båda ryttarne kunde vara utskickade från Nyköping, der väl haus flykt redan blifvit bekant, då fångvaktaron på morgonen funnit sängelset tomt. Ilan befann sig vid sidan af en stor sten alldeles invid vägkanten, dit han stått i begrepp att nedstiga, just som han fålt sigte på de båda ryttarne. På andra sidan om stenen åt ryttarne till växte några låga men yfviga unggranar. Der kunde han gömma sig, men frågan var, huru han skulle komma dit, ty bakom stenen, mellan honom och skogen, var en öppen rymd, beväxt med höga ormbunkar. Ilär var dock ingen tid att betänka sig. Ilan kastade sig ned utmed stenen och kröp tillbaka, så att han bakon stenens baktill framskjutande kant kundo följa ryt tarne med blicken, och i den mon de kommo närmare, nyttade han sig som en mask, med tillbjely af armbogarne, omkring stenen och försvann under granarne. Ryttarne samtalade med hvarandra och skrattade Nifligt vid de redo vägen fram. När de hunnit så godt som midt för den stora stenen, stannade de, och den ene sade till den andre: — Så visst som hettan af solen bränner mig, så menar jag, att vi rida denna ridt förgäfves.