Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1870, sida 1

tron skulle medföra för Frankrike, för at! icke tala om den förlust af inflytande och anseende, som den franska politiken derigenom skulle lida i hela Europa. Man kan derföre svårligen förlika sig med den tanken, att Preussen skulle få fram sin vilja i en sak af så stor vigt för den framtida jemvigten och maktfördelningen i Europa, och det är utan tvifvel från denna synpunkt, som Ollivier och Gramont betrakta saken. Den i Lördags omtalade artikeln i, Constitutionnel om prins Leopolds tronkandidatur lyder sålunda: Vi kunna ännu icke underkasta det vigtiga faktum: prins Leopolds kandidatur, något bedö. mande; vid händelser af sådant slag måste man gå tillbaka till de orsaker, som åstadkommit en sådan ställning. Som man torde påminna sig, utspridde åtskilliga utländska tidningar flera månader före den spanska September-revolutionen rykten om grefve Bismarcks hällning. och dessa rykten föranledde skarpa kommentarier i den spanska pressen. Man påstod, att de, som sednare blefvo ledare af den insurrektionella rörelsen, handlade efter öfverenskommelse med den preussiske ministern för att störta drottning Isabella och sätta hertigen af Montpensier på den spanska thronen. Man tillade, att agenter från de spanska ledarne hade rest till Berlin och der fått materiella och moraliska uppmuntringar. Dessa rykten förnekades genast af tidningar i Berlin, hvilka påstodo, att grefve Bismarck icke allenast ej hade blandat sig uti Spaniens inre angelägenheter, utan äfven, att ingen Spanior kommit till Berlin med undantag af herr Rances, den spanske ambassadören derstädes. Det yttrades t. o. m., att denne ambassadör befattade sig mindre med politik, än hans ställning fordrade. Några månader efteråt utbröt den spanska revolutionen. Flera tidningar återupprepade samma rykten och tillade, att till Cadix hade ankommit fartyg med understöd från preussisk sida. Besynnerligt nog, blef äfven Rances, som skulle ha åsidosatt sina politiska pligter under drottning Isabella, utnämnd till guvernör i Cadix. Vid samma tid lade många, i tidningar af alla färger offentliggjorda korrespondenser grefve Bismarck följande ord i munnen, hvilka han skulle yttrat, då han fick underrättelsen om revolutionen: ,Voilå ma planche de salut: Detta är mitt räddningsankare! Såväl vänner som fiender till den preussiske premierministern tydde dessa ord på lika sätt, nemligen, att han dermed velat säga, det de spanska oroligheterna skulle bereda Frankrike svårigheter. Huru mycket är sannt i dessa rykten? Är dagens bändelse en länk i kedjan af de meddelarden, som för två år sedan gjorde sin rund i hela Europa? Hade den utmärkte statsman, som styrer Preussens öde, framskjutit i förgrunden hertigens af Montpensier kandidatur, hvilkens impopularitet han kände, för att vid lämpligt tillsälle sätta en preussisk prins i stället? ENGLAND. Ilertigen af Sutherland har i London gifvit en fest för Lesseps. Ilertigen af Cambridge, prins Hassan af Egypten, flera af ministrarne och en det parlamentsmedlemmar såväl af öfverhuset som af underhuset, samt största delen af diplomatiska kåren voro bland deltagarne. Gladstone föreslog skålen för Lesseps, uttalande den beundran, som England hyste för det stora verk, hvilket var utfördt utaf hertigens af Sutherland berömde gäst, ett verk, som skulle bringa dennes namn till efterverlden. Talaren yttrade sitt varma erkännande af herr Lesseps mod och uthållighet, som hela verlden nu skulle skörda frukterna af. Lesseps svarade, att den engelske premierministern ända från företagets första början hade skänkt honom sin uppmuntran genom att försäkra honom om Englands framtida understöd. Han påminde deretter om den lyckönskningsskrifvelse, han mottagit från den nyligen aflidne lord Clarendon, samt uttalade som sin öfvertygelse, att de ord, Gladstone yttrat, skulle bidraga till att göra bandet fastare mellan England och Frankrike. ITALIEN. Från Rom telegraferas till den franska TT nivaroet att dislkucesanan I bkanniklat an.