Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1870, sida 1

vågade nu låta stenen salla ut något mera. IIan märkte då, att långt ifrån att stenen skulle hejdlöst salla öfver honom, måste han använda en viss kraft för att få honom ut ur muren, och snart kände han i hvartdera hörnet på öfverkanten tvenne djupt inbuggna jernmärlor, hvari starka kedjor voro fästade. Kedjorna höllo emot stenen och läto honom endast långsamt falla. De voro tydligen inuti muren förenade med någon väl asvägd tyngd, som gjorde att täckstenen med lätthet kunde lyftas och sänkas. Sjelfva stenen var på sin inre sida vid kanterna försedd med djupa inhuggningar, hvilka motsvarade muröppningens kanter och så väl afpassade, att, när stenen sköts in, kunde man ej skilja dessa fogningar i muren från de andra. Nu stannade Erik åter och lyssnade. I rummet, som öppnade sig innanför den alnshöga muröppningen, var det tyst, som i en graf, men på något afstånd liksom djupt in i jorden förnam han detta bultande och hackande, som han hört i gängen. Han sporde åter, men med dämpad röst, om någon var der? — men erhöll intet svar. Dock tyckte han att bultaudet för ett ögonblick upphörde. Detta vidtog dock snart åter, och nu steg Erik försigtigt öfver stenskifvan, hvilken, ehuru hon var alnshög, sjunkit ned mot den sluttande ytan i gången och bildade blott ett något högre trappsteg. Vid innerkanten var dock öppningen icke mer än alnshög, så att Erik här måste kryps igenom. Det gick dock lyckligt för sig, och ögonblicket derefter befann han sig inne i fingelsehvalfvet. IIan hörde nu bultandet ganska tydligt. Det kom från sidan af fängelserummet men dock från långt håll, som om äfven der varit en underjordisk gång. Är någon der? — yttrade han nu med en slanma, som till ljudet knappast höjde sig öfver en hviskning.