Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1870, sida 1

— LÅVLTETUVUAENLUY BRAM MN Å 2 varande trakterna, från hvilka han sändt en skäldring, som noga öfverensstämmer med hvad vår korrespondent kort förut meddelat. Det ärd detta vittnesbörd, denna skildring, som, närmast föranledt våra betraktelser i ämnet. Brefskrifvåren berättar bland annat: Marks härad destär af 23 socknar och har mer än 35,000 innevånare, af hvilka mer än hälften endast lefver af väfnadsindustrien och den öfriga delen har den till viniring. (Jag har dessa uppgifter af en med ol 5rhållanden väl hemmastadd man och sa knd, och tillfälle att för närvarande kunna upp gon bestämd siffra i afseende å folknummern): En enda flyktig blick På öfvertygar en om att denna stor för att der kunna lifnära sig af jora om denna vore odlad. Icke ens hälften al den odlingsbara marken är emellertid uppbruten. Befolkningen, helt och hållet upptagen af väfnadsindustrien, som lemnar en liten inkomst för hvarje dag, har, som jag i ett föregående bref anmärkt, ingen lust för jordarbete, och såsom i dessa trakter nu är stäldt, fattas icke ensamt lusten, utan äfven krafter och medel för ett sådant arbete. Jordmånen är visserligen föga inbjudande dertill, A på sandbotten träffar man oftast, men der finnas ock lämpligare marker, både lerjord och dy på lera, som ligga för fäfot. Hemmansegarne, som sjelfva illa sköta den jord, de ha bruten, lemna utan betänkande tillstånd åt den förste, som anmäler sig, att på deras utmarker, der en grön fläck finnes, der en vårbäck alstrat och befruktat en snäf dal mellan bergväggarne, der kärrstranden eller en litet humusblandad sand på ljungheden dertill locka, uppbygga en koja och framför henne uppbryta ett potatisland. Så ha de uppkommit och så uppkomma årligen allt flera af dessa familjer, som existera ensamt på hustruns flit i väfstolen, hvilken är det förnämsta bohagstinget. Befolkningen gifter sig här vid unga år. En koja och en väfstol är allt hvad som behöfs. Till skam för mitt slägte måste jag erkänna, att det icke är mannen, som utgör hemmets och familjens stöd, utan qvinnan. Ilon lär sig vid tidiga år att handtera skytteln och tramporna; innan hon ännu uttrampat barnskorne, viges hon vid väfstolen och hon växer fast vid den för hela sitt lif, under det vid hennes sida merendels uppväxer en talrik barnskara, som ökar hennes bekymmer, men ingalunda hennes arbetsförtjenst. Och denna förtjenst är dock så liten! Ilon vaknar, kan man säga, i väfstolen och hon somnar i den. Kl. 5 om morgonen är hon i selen och kl. 10 på aftonen slutar hon dagens arbete. IIar hon fått sitta stilla hela dagen, äro 12 å 13 alnar tillkomna på bommen, eljest mindre. I aflöning får hon 4 å 5 öre pr aln. För svårare väfnader betalas naturligtvis mer, men då medhinnes i stället så mycket mindre. Dag ut och dag in, år efter år, samma eviga arbete, samma trägna flit! Detta lif är, det behöfver knappast anmärkas, en resa utföre icke blott med afseende å familjens bergning, utan äfven i afseende å hela befolkningens tillvaro. Väfstolen eller tiggarpåsen äro de två alternativerna för lifsuppehället; ofta måste båda anlitas, då den förra icke är nog. Der mannen kan något handtverk eller är duglig till någon husslöjd, eller der väfstolen endast är igång för sysselsättning under den tid, som jordens skötsel dertill lemnar öfrig, der är tillståndet, som de här uttrycka sig, ,redigt nog, d.v.s. ganska bra; men der förhållandet är annorlunda, der finner man också hvad som utgör den mörka fläcken på nallbygdens industri: källan till ett proletariat, kall bli ett kräftsår för hela samhället. kan det vara annorlunda? Ingenstädes nellan arbetsgifvare och arbetstangenstädes i vårt land, såem emellan så löst, som nängd, man kan väl i som jag nyss tid skickk gare sådant som vidt jag känner, bande i dessa fabriksdistrikter. säga, Jöst folk, slår sig ned, på antydt. i sochnarne. Qvinnan ski . lig väfverska söker upp en ,förläggare honom garn och väfver, återlemnar sin väf och får betaldt. Detta är hela affären, han tar ej vidare notis om henne, bon tillhör icke hans kommun. Men om (det är dåliga konjunkturer, om något af de mång. fall inträffar, som störande kan inverka på ed på så lös grund byggd industri som denna, då fåtyhbon intet garn, och då tar hon barnskaran med sip till landsvägen och hemsöker bygden och andral bygder med bettlande. Dessutom, det bör ej lemlbas oanmärkt, har detta lif alstrat en demoralisatiqn hos denna del af befolkningen, som är fruktanSvärd. Industrien har skapat nöden, nöden alstråt brottet. Magens kraf på bröd qväfver känslan för ärlighet. Det är en gammal erfarenhet. Det är icke mjligt att en förtjenst om 12, 14 å 16 rdr i hnånden kan vara tillräcklig för en familjs uppehälles det måste bli nöd. Man äter hafremjöl, hoprör i vatten; har man potatis, förtär man det saltade vattnet, hvari potatisen kokats, som supanmje! Denna magra kost oaktadt väfver qvinnan timmar om dagen! Med denna magra kostÅ skall hon uppföda sina barn . .. hvilket slägt derigenom slutligen framstå, oaktadt men turens seghet och förmåga af försakelser, h ag här sett många prof? Det är en sorglig i före, endast utföre! Sanningen fc det erkännande att förläggarne — af bi ilera nämnas såsom särdeles ömhjertade mi le der gjort mycket för nödens afhjelpande, ehuru Men nu växt deras krafter öfver hufvudet — äro, onh icke till lika grad, dock åtminstone till någonÅ del äfven offer för denna industri, såväl som arbetarne. De ss0da tiderna — —— enart att TA. n I det närmasfe vågado