Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1870, sida 2

beta med sjelfmedvetande; 2) djur, som kunna arbeta med sjelfmedvetande och med maskiner (dvinnor); samt 3) djur, som kunna arbeta med och uppfinna maskiner (män). Härefter skulle qvinnorna vara utrustade med en lägre organism än männen. Denna dom är mycket hård — emedan den är ensidig. Bevisa ej qvinnorna oss dagligen, att de i afseende på själsgåfvor åtminstone iro jemnbördiga med oss? D:r Grothe synes också sjelf vilja mildra sin dom, i det han i slutet af sin afhandling säger, att jvinnorna i industrielt afseende blifvit vida öfverflyglade af männen, hvadan det saller sig svårt för dem att taga i kapp dessa; men i hvarje fall råder han dem att lära,Ä lära och återigen lära, om de vilja lyckas i sina moderna sträfvanden att vinna likställighet med männen. Det der låter ju! helt annorlunda, än då det nyss förut säses åt qvinnorna, att naturen nekat dem likställighet med männen. Så förlöper sig den ene teoritikern efter den andre i de gamla hjulspåren. Till alla lycka kommer en qvinna med sina praktiska rön dem till hjelp. Det är fru Fanny Letbald, hvars namn eger en utmärkt klang i den tyska litteraturen. Emellanåt hör man henne kallas den stora Fanny Levald, och i sjelfva verket förtjenar den skarpa blick, hvarmed hon uppfattar och litterärt begagnar de psykologiska företeelserna inom menniskan, ja äfven vissa psykologiska företeelser i den menskliga naturen, den högsta beundran. Hon har nu äfven höjt sin röst i qvinnofrågan, och det lider intet tvifvel, att hennes ,Fjorton bref för och mot qvinnornaäro det förträffligaste, som hittills i Lyskland blifvit skrifvet öfver detta ämne. Detta arbetes främsta förtjenst består deri, att qvinnofrågan för Tyskland äterföres till sin rätta gräns. Fru Levald säger: Då man fortfarande skrifver om qvinnornas tillträde till förvärfsverksamhet, som om detta vore en ny verldsomhvälfvande idå, så förbiser man, att redan millioner qvinnor — af de lägre stånden — obehindradt och framgångsrikt egna sig deråt, och man låtsar, som om detta alls icke vore några qvinnor. De olägenheter, öfver hvilka man klagar, existera endast hos qvinnorna af de högre stånden, hvilka! blott uppfostras ,uti och för hemmets, kyska skymning, och, om familjens försörjare sättes ur stånd att draga försorg om dem, äro prisgifna åt eländet. Huru förhindra detta? För det första derigenom, att man bibringar qvinnorna af de högre stånden sjelfva riktigare åsigter om lifvet. Dessa qvinnor måste lära inse, att arbetet, det betalla arbetet, är en heder för! menniskan, således icke endast för männen, utan äfven för gvinnorna. Genom uppfostran måste de alltså ända från början sättas i stånd att egna sig åt förvärfsarbetet. Vidare: de öfyerklagade sörhållandena inom qvinnoverlden bero visserligen på en underlåtenhetssynd å samhällets, å statens sida, men endast till en del. Den andra delen af skulden bära! qvinnorna sjelfva, i det de så omåttligt! hängifva sig åt fåfingan, åt behagsjukan, åt ytligheten, åt den yttre njutningen och allahanda fördomar. Tron I — så hänvänder sig författarinnan till vissa qvinnor — ,att en förståndig man kan tilltro er någon allvarlig betydelse, då han ser er på styltskor skrida framåt, i en drägt, som framoch baktill i sina draperingar ser ut, som vore en gammal sparlakanssäng ert skönhetsideal och som om I läten söra era klädningar hos tapetsören. Menen I, att man kan tilltro er en enda allvarlig tanke, då man ser, att det ej mera innes någon osmaklighet i frisyr och klädnad, som I ej ären villige att genast efterhärma och om möjligt ytterligare öfverdrifva, för att genom denna öfverdrift idraga er männernas blickar? Kan en man verkligen i denna kostym anse er t ör sina likar? Hela er nuvarande lrägt är en uppfinning af den mest, kanryktade franska qvinnoverlden, och II. ätten er stolthet uti att efterapa eller f illochmed öfverträska denna! I skullen si nåhända finna det opassande att bredvid llvarligt arbetande och studerande unga! nän såsom lärjungar sitta vid en lärares ötter; men I reten på gatan genom er lrägt hvarje förbigåendes lustar och blif-f jen sedan skrämda som barn samt jem-JI I i 0 1 d f 1 en er som barn öfver de nödvändiga följlerna af ert beteende! I frukten, att allarligt arbete bredvid allvarliga män skulle unna beröfva er den der mystiska an-II trykningen af den subtilaste qvinlighet; nen I utsätten dagligen fullkomligt friviligt er sanna qvinlighet och värdighet för le mest kränkande beröringar och förlämpningar! — Detta är starka, men f anna ord. Och, tilläggom det, detta be-så eende å vår unga damverlds sida är den sj ufvudsakliga orsaken till, att äktenskapen g nom de högre och medelklasserna på ett y å förskräckande sätt aftaga samt att del, nga damerna sålunda undandragas sitt se erkliga, sitt naturliga kall. Icke för svå-S igheterna att försörja en familj bäfvar si en unge mannen tillbaka, utan för de g nspråk, som en modernt uppfostrad qvina i det äkta ståndet gör till förmån för h n toilett, sina nöjen utomhus, represen-y ;randet inomhus. Med dessa anspråk stå irvärssförhållandena i allmänhet icke ifr. armoni — således uteblifva äktenskapen samma mån, som erfarenheterna i oförsig-)h gt ingångna äktenskap bli allt värre. n Men för det andra är — såsom fru s!