Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1870, sida 1

underligt ut . . . Ack, Fogelvik, herre, Fogelvik!... Så länge vi bodde der, så var herr Carl en lyckosam herre! Det blir, som jag har sagt, så länge han nöjde sig med Fogelvik, så var han tillräckligt både mäktig och rik, men nu ...ja, Gud har väl allt i sin nåde utsett, men för en menniskas ögon ... Nils, som kände gubbens svaga sida att aldrig vilja sluta, när han kom på tal om det kära Fogelvik, nickade vänligt åt honom och gick ut. Han behöfde mer än väl sköta om sig efter den besvärliga ridten, och efter middagen hoppades han få träffa marsken. Men marsken gick fram och tillbaka i sitt rum i en seberaktig spänning. Fru Karin lemnade honom, i högsta grad orolig. Sådan som nu hade hon aldrig sett honom. Och hans dystra, oroliga själsspänning fortfor hela dagen. Fan förblef i sina rum och visade sig hvarken vid middagen eller om qvällen. När natten bredt sin slöja öfver slottet och alla lågo i sin sömn, då gick marsken ut ur sina rum och ned på borggården. Här fattade han under ett brädtak, der muraresvennerna hade sina redskap, ett jernspett och gick så upp i tornet. Här började han försigtigt, men med en häftighet, som visade att hvarje muskel var seberaktigt spänd, sitt arbete. Noga undersökte han hvarje fog omkring täckstenen öfver den gamla torngluggen, och när han funnit den, som för hans syfte var bäst, började han med spettet sakta uthugga murbruket och derefter utbryta stenen. Efter mycken möda lyckades detta, hvarpå han fortsatte på samma sätt med den närmast underliggande stenen, derpå den som fylde den gamla gluggen. Så fort denne var utbruten, började han med handen undersöka den fordna botten i gluggen. Stormen hade något saktat sig, men hven ännu tillräckligt starkt för att genomkyla en men