åter ut handen och fattade spöet samt skyndade ännu en gång uppför trappan till tornet. Uppkommen stannade han åter, märkte efter det tagna måttet på remnans djup spöets längd, men dröjde ännu, sedan han funnit att det var tillräckligt långt. Något fattades, innan det kunde användas. Han höll det en stund i handen och tummade den spetsiga ändan. Plötsligen spratt ban till och ställde spöet ifrån sig mot väggen. Han slet upp pelströjan och ryckte loss en lång silfverhake, hvarmed hon hölls sammanhäktad omkring halsen. Denna hake böjde han ut, så att den kunde gripa om ett föremål af ett par fingers bredd, band så fast den vid spöets smalända, Pröfsade att den satt säkert och nalkades derefter vomnan