Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1870, sida 2

hvarpå han vände munken ryggen för att aflägsna sig. Han gick dervid tillbaka mot danssalen, så att de åhörande herrarne kunde fortsätta sin väg till riddarloftet, men munken följde honom, och vid han tog i dörren för att gå in, hviskades i hans öra: — Då, Carl, om du icke eger halsbandet i ditt våld, har du förlorat allt! Dermed försvann gråbrodern, och dessa ord återljödo sedan ständigt för Carls öron, när någon omständighet ledde hans tankar tillbaka till de flydda årens händelser. Han såg gråbrodern och fru Bengtas brinnande blick under den djupt neddragna munkkåpan, och allt hvad som timade och som tycktes bekräfta hennes spådomar ökade oron i hans själ. . Hungersnöd kom. Det berättades, att, när konungen red genom landet, hade han så stort följe, att fem läster korn gingo åt för konungens hästar hvarje dag, och derunder måste folket äta barkbröd. Svenner, som hemkommo till Wiborg från någon af marskens gårdar i Sverige och som medförde dessa tidender, visste äfven att för sin herre anföra en och annan rad ur de nidvisor, som började blifva gängse om konungen. Så lydde en: An medan han rådde, var stor hunger; ty hatade honom gammal och unger. Bönder och bokarla alla honom barkakonung kalla. Pest kom ock och bortryckte många menniskor, och Stockholm härjades af svåra eldsvådor. Allt detta bidrog att störa lugnet i marskens själ, och ju närmare man kom slutet af de tre åren, desto häftigare och otåligare och dystrare blef han till sinnes. Så gick året 1447 till ända. Julen firades med lek och dans på Wiborgs slott. Carl ville ej, att lifvet för hans kära Karin skulle fördystras, fast han sjelf icke kunde deltaga i glädjen. Kom