Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1870, sida 2

gar kan förblifva fremmande för någon — då för nästan alla högre studier arbeten på flere af dessa språk måste läsas — under det deremot den egentliga vetenskapligheten på detta område, d. v. s den jemförande språkforskningen, med rätta tillhör den högre examen. Nedsättningen af betygantalet till åtta från tolf, som det varit sedan 1854, eller tretton, som det var derförut, innan stadgandet om högre betyg i trenne sammanhängande ämnen infördes, bör hafva till följd, att denna examen af en yngling med goda elementarkunskaper bör kunna medhinnas på två, högst tre år. Förmodligen kommer densamma, såsom förut, att medföra kompetens till adjuuktsoch kollegaplatser inom elementarläroverket. För godkänd filosofie licentiatexamen åter fordras minst fem betyg — d. v. s. ett laudatur och 2 approbatur eller 2 approbatur cum laude och ett approbatur — inom en grupp af trenne beslägtade vetenskaper. Det är således den koncentrerade, djupa och grundliga insigten, som genom denna examen skall vitsordas. Ej mindre än sju dylika grupper, hvar och en med tvenne mycket nära hvarandra stående hufvudämnen samt ett tredje, valfritt ibland flera uppgifna, finnas att välja emellan, på sätt vi i vår notis förra gången meddelade. Möjligen skulle dock ännu ett par kombinationer kunnat göras, utan att principen rörande kunskapsämnenas slägtskap behöft uppgifvas. Så t. cx. tro vi, att historia, teoretisk filosofi, som omfattar silosofiens historia, samt estetik med litteraturoch konsthistoria ganska osökt låtit inrangera sig i en grupp. afven estetik, latin och nyeuropeisk li k eller nordiska språk kunna godt anses höra tillsammans, o. s. v. Det förefaller derför nästan som vore dessa grupper allt f ängt begränsade. Vid Helsingfors universitet är sår filosofiska fakultet delad i två: en historico-filologisk, omfattande filosofi, språk och historia; samt en matematico-fysisk, omfattande de matematiska och naturvetenskaperna. Möjligen skulle en sådan indelning äfven här varit lämplig på så sätt, att de tre ämnen, i hvilka licentiatexamen skall afläggas, skolat väljas inom endera af dessa stora hufvudgrupper. Detta må likväl på det hela taget anses för en temligen likgiltig smaksak: den väsentliga vinster af de nya stadgandena i detta fall är dels ett häf dande af en grundlig fackbildnings rätt gent emot ett förut ej sällsynt studium på bredden, dels ett besparande af mycken tid, som förr gått förlorad utan några synnerligt stora resultat i vetenskapligt hänseende. Vi anse derför dessa bestämmelser t böra framkalla belåtenhet och bifall, äl ej ännu på länge kunna komma till ett studerande för bildningens och vetandets egen skuld, då detta öfverdrifna examensväsende försvinner och de akademiska lärarne, hvilkas förnämsta uppgifter väl äro att vara vetenskapsmän och unde; e, slippa den obehagliga pligten att å statens vägnar förklara sig ötver personers kompetens till den eller den embetsmannabanan. Lösningen af detta stora problem, ifall hon skall ske i vår tid, måste troligen öfverlemnas åt ett blifvande fritt universitet i hufvudstaden, hvaremot man rörande de äldre akademiska institutionerna får vara nöjd, blott de på riktigaste sätt söka att fylla sitt ändamål, hvilket — man säge hvad man vill — historiskt och faktiskt i vårt land hufvudsakligen varit meddelande af nödig embetsmannabildning.