Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1870, sida 3

hotat med undergång och död. Men tågen råkade mötas i det ögonblick, då faran var som störst, och drabbades sålunda af ett öde, för hvilket otaliga bantåg dagligen och stundligen äro utsatta. In passagerare, som medföljde lusttåget, har till en tidning lemnat en omständlig berättelse om olyckan, ur hvilken vi återgifva följande: . ..Jag befann mig i en vagn, som var på temligen långt usstånd från sammanstötningspunkten. Första stöten kastade vagnarne ur banan, men dessa blefro dock i upprätt ställning. Sammanstötningen efterföljdes emellertid ögonblickligen deraf att några af godstågets vagnar rusade förbi passagerarevagnarne, men så nära, att de sednares dörrar och fönster krossades, sidoväggarna inslogos o. s. v. Jag satt nära en dörr, och då jag skulle se efter hvad som stod på, slungades dörren mot mig. Alla utstående föremål på passagerarevagnarne afklipptes såsom genom ettt maskineri. Efter mycket besvär lyckades jag krasla mig at ur vagnen, och då jag kom ner på marken, såg jag de godsvagnar, som hade passerat vårt tåg, uppstaplade den ena på den andra och några nedkastade i en fördjupning på siian om banan. Ilvar och en skyndade att komma ut så fort han kunde, och scenen vid främre delen af vårt tåg erbjöd en förfärlig syn. Vagnarne voro kastade huller om buller och flera af dem krossade i spillror. Det tunga lokomotivet hade kastats ur baran och låg nästan uppoch nedvändt; några af de främsta vagnarne hade rusat förbi det. Från högern af mer och mindre krossade vagnar hördes skärande klugooch jämmerrop. De, som voro mindre skadade, upptogo ej tiden med att närmare undersöka sina egna skador, utan skyndade fram för att se till hvad som var att göra för de andras räddning. Som ingen station och följaktligen ingen jernvägsbetjening fanns i närmaste grannskap, måste de oskadade och mindre skadade passagerarne i början öfvertaga räddningsarbetet. Man såg genast att många voro dödade och illa skadade och att en mängd funnos — lefvande eller döda — mer eller mindre djupt begrasna under spillrorna och de kullvräkta vagnarne. Många passagerare visade ett högst berömvärdt nit för att befria sina olyckliga reskamrater, och bland de förstnämnda var ett fruutimmer, som utvecklade en synnerlig verksamhet: hon uppmuntrade männen och uppmanade dem till nya ansträngninsar. De döda och döende buros in på en äng bredvid banan. Ett sex månaders barn framdrogs med armen krossad från handleden till axeln; molren låg halfdöd bland spillrorna. Fadren återuns sedermera död. Många af de döda och särade fingo ligga begrafna nära fem timmar innan man lyckades få fram dem, och man kan tänka sig svårigheterna vid att få fram de sårade; då man skulle befria en genom att försöka lyfta de krossade vagnarne, klämde man en eller annan croppsdel på den skadade. Efter några timmars örlopp kom emellertid ett lokomotiv med en stor kran, med hvars tillhjelp platsen snart klarades. Lokomotivföraren hade fått hufvudet alldeles skildt rån kroppen. Eldaren eller konduktören — jag vet ej hvilkendera — förlorade ena benet. Vårt okomotiv kastades till venster, tendern till höger om banan. Jag lemnade platsen klockan fem på norgonen, och då hade man ännu ej på långt när ått fram alla döda.