Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1870, sida 2

redo skaffa ny skjuts. Vi togo oss derför en väl behöflig hvila i det närliggande länsmansbostället, derifrån vi begifva oss till Örestens gods för att gästa till följande dagen. I arrendatorn at nämnde gods, br Hasselström, förnya vi en gammal bekantskap. Hr II. hade till firande af Midsommarhögtiden låtit resa majstång och inbjudit godsets och en del af traktens befolkning till en svängom i det gröna med tillhörande välfägnad. I förbigående förtjenar nämnas, det i allmänhet majstänger här ej förefinnas — man har i dessa orter ingen stund öfrig och ingen lust heller att egna åt glädjen — af orsaker, som äro lätt förklarliga, då man på nära håll sett de förhållanden, hvari folket lefver. På godset hade ej heller på långliga tider Midsommarfesten firats. De förre innehafvarne hade ej varit så ,folkliga, som den nye arrendatorn. Också sågs tydligen hos de till hundradetal uppgående torpare och andra personer med hustrur och barn, att de ej funno sig rätt väl, oaktadt musikens toner hördes och manade till dans. Folket samlade sig i hopar lik fårskockar, männen och qvinnorna hvar för sig. Sent omsider kom dock dansen i gång, men inga muntra sånger ljödo, inga glada blickar syntes — allt andades modfäldhet och tröghet. Vid närmare betraktande sågs också, huru ej allenast anletsdragen buro spår af den blekhet, som alstras at ett klent och magert lefnadssätt, utan äfven klädedrägterna inneburo ojäfaktiga bevis på brist och umbäranden. Vid samtal framstod detta ännu mera, och väl är att godsets nuvarande innehafvare är en man, som föresatt sig att ej sky någon möda för att upphjelpa såväl det vanvårdade godset, som dess utfattige underhafvandes andliga och timliga förhållanden. Nöjet fortgick till efter midnatt, då folket tilläts att dansa uti en af flygelbyggnaderna, alldenstund en bister kyla infunnit sig. Midsommardagen bar det åter utaf. Först en lång vandring genom Örestens skog och utmarker, der i den förra ännu syntes ekstammar af stora dimensioner, häntydande på en förgången tid, då äfven här skogens jättar funnits i en jordmån, der nu de smärta granarne omgifva dessa aktningsbjudande minnen af en försvunnen vegetation. Pällda träd och afhuggna stammar, kolhögar m. m. sågos i vår väg, allt syner, som ingalunda vittnade om skogens vård. Och torpen sedan med deras invånare — förbigå vi heldst att skildra; väfstolarne ha äfven här tagit brorslotten af de krafter, som skulle egnats åt jordbruket. Efter att så färdats några timmar öfver stock och sten, gärden och stängsel, äng och mark, befinna vi oss vid Öresjön och befara densamma uti en eka till motsatta stranden, då vi landa i Torestorps pastorat. Solens varma strålar gjuta sitt guld öfver trädtopparne; hela naturen är stilla: å den spegelblanka vattenytan förnimmes ej annat än bullret at farkostens framdrifvande; den bevingade skaran höres i luften sjunga sin aftonhymn; då och då höras göken och ängsknarren, hvars skärande läten genomsusa rymden. Så sitta vi nu länge i den bräckliga farkosten, okunnige om hvad som väntar på andra sidan af sjön, der ej gästgifvaregård finnes, alldenstund det är inne i sjelfva den ljungbevuxna och mossuppfyllda trakten at pastoratet, dit sällan några resande färdas. Men lyckligtvis träffades en vänlig hemmansegare, som oaktadt helgen åtog sig att lemna sin bostad och gå ut i hagen för att hemta sin häst, ett arbete som tog ej ringa tid. Af allt hvad jag hittills sett af karg och vild natur var dock det som nu förestod värst. Omkring en half mil beforo vi en väg anlagd mellan tvenne stora mossar; bergen, som bildade sidopartierna, hade ej någon synnerlig vegetation. Och likväl voro de bebodda af armodets barn. Träd in, ärade läsare, och var mig följaktig i dessa kojor. Du möter der små kyffen, uti hvilka en stackars moder skall lifnära 6 till 8 barn genom sitt lefvebröd — väfnaden. Guds herrliga dag förmår ej annat än bereda ständig skymning i dessa hem, der det mörka yttre sällsamt harmonierar med det inre. Efter en färd, som jag aldrig skall förglömma, anlände jag på förnatten till vice pastor Törners boställe, der jag möttes af en välvillig och nitisk prestman, som varmt ifrade för både folkets och skolans bättre framtid och sjelf med sina små tillgångar bidrog härtill. Heder åt honom och må