Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1870, sida 2

— Så ären I ock srån Gotland? — sporde Nils. — Ja, är jag så .. min fader var med bland de adertonhundra borgare, som stupade på fältet utanför Söderport vid Wisby, det var 1361 — suckade gubben. — Och I hafven kommit så långt bort? — Jag och min broder — återtog gubben — voro då helt små, jag var icke årsgammal, och när vi växte till och kommo till manbara år, så kom oårstiden under konung Albrekt, sedan han blifvit slagen af drottning Margareta, Gud hennes själ nåde! Jag kom då liksom min broder in bland fetaliebröderna, fast jag aldrig just varit en dugande man i striden. Som fånge kom jag hit till Stockholm, och när städernas krigsfolk lemnade staden i drottning Margaretas och konung Eriks händer, så blef jag lös och kom då i herr Carl Thordssons tjenst och har varit der ända sedan. Min broder var deremot en väldig stridsman och förde eget skepp bland fetaliebröderna och vann ära och gods. Men när oåren slutligen hade en ända, och drottningen äfven fick Gotland i händer, då slog han sig till ro i Wisby, fick jag höra, och der gifte han sig, det var samma år, som konung Erik lät rätta herr Abraham Brodersson, således för trettiotvå år sedan, för jag minnes, att en tysk krämarsven då kom hit på senhösten och förde underrättelsen med sig så väl om herr Abraham, som om min broder. Sedan gingo några år, innan jag hörde af honom. Men när den stränge riddaren, herr Broder Svensson, kom hem ur kriget och var här en gång, då fick jag af en bland hans svenner veta, att min broder iter dragit ut bland fetaliebröderna med sitt gamla fartyg. Under den färden lärer han dock hafva fått sin bane, ty han kom aldrig tillbaka. Men lå, straxt efter hans sista bortfärd, det var, menar jag, för tjugosju år sedan, föddes min brorson, ian här, som nu väl lärer ligga på sitt yttersta!