Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1870, sida 2

föremålet för våra iakttagelser. Vi hinna snart dit och finna oss ej heller svikna i våra förhoppningar. Uti ställets arrendator, hr Edel, göra vi bekantskap med en skicklig landtbrukare och en menniskovän, som i sin mån bidrager att underlätta lidandena, der nöden står för dörren i de fattiga väfverskornas tjäll. Så vandra vi ikring och se äfven här, huru fliten sättes på jernprof — och ändock tvingas de arma menniskorna till otaliga försakelser. Den första dagen var ändad, och jag sparar mina betraktelser till dess jag blifvit i tillfälle att under den återstående resan vinna en säkrare inblick uti förhållandena. Andra dagen förde mig min förekommande värd, för att erhålla skjuts, till en verklig typ för den svenske odalmannen, förre ordföranden i Sätila sockens kommunalnämnd, Olof Olofsson i ,, Herr Gunnersgården. Årven här voro väfstolarne i gång. Men huru annorlunda emot de scener, hvilka förut framstått! Allt anaddes glädje och belåtenhet. Väfskedarne foro fram genom trådarne, förda af kraftiga armar. Husets döttrar skötte här arbetet på mellanstunderna. Familjen utgjordes af 5 flickor och 3 gossar, alla friska och kraftiga gestalter. De förra blåögda och blonda, alla hurtiga och fulla af lefnadsmod. ,Jag sköter min gård utan fremmande hjelp, sade den gamle, ,,nu sedan barnen vuxit upp, och, tillade han: ,, mina år tillåta mig väl ej heller att såsom förr deltaga i göromålen — men att leda och styra till rätta, se det kan jag ännu. Vidare berättade mig den fryntlige mannen, huru hans gård allt sedan 1500-talet gått från far till son. Sagde tid hade egendomen tillhört en prest, herr Gunnerus (hvarifrån namnet härleder sig). och funnos ännu i behåll en ekkista och en hemqvarn, som tillhört ofvannämnde egare. Efter en stunds samtal fattade den gamle synnerligt intresse för ändamålet med min resa och erbjöd sig att sjelf skjutsa — och ej allenast ett båll utan sedan hela dagen. Vi säga farväl åt både små och stora, och med farsgubben vid sidan och en snabb trafvare förspänd ett bättre åkdon äro vi åter redo att förnya bekantskapen med ortens arbetare. Sätila är hvad skolförhållandena beträffar särdeles lyckligt lottadt och har uti sin skollärare, hr Nilsson, en person som verkat mycket godt uti sitt fack, varande äfven en nitisk kommunalman. Väfnadsindustrien är här mera en binäring, då jordbruket tar krafterna i anspråk. Undantag härifrån är skogsbygden, der samma armodsscener råda som vi förut berört. Vidare fara vi genom Hyssna by till Hajum, der vi åter påträffa de sorgliga förhållanden, som mångenstädes tillhöra väfnadsindustrien: barn i trasor, utmärglade mödrar, fäder utan energi och arbetskraft, m. m. I Fotskäl samma bilder — och besparar jag läsaren ännu teckningen af interiörer, emedan åtskilligt återstår innan målet är hunnet. Dagen har emellertid gått, besöken ha ej varit få, och såväl Eder flygande korrespondent som hans utmärkte och med förhållandena väl förtrogne förare börja bli ,Sultna. Intet Lorensberg väntar här för ,,bättre folk, och detta behöfves ej heller, alldenstund vi taga in hos en mindre landthandlare, och som vi äro förtrogna med matlagningskonsten, så ba vi snart utaf hvad huset förmår fått ihop en landtlig måltid, bestående af norsk sill, ost, ägg, smör, bröd och kaffe, som vi sjelfva koka och sjunga med Sehlstedt: yIIvad den sexan smakar med lilla supen i grönan lundk. Som desert fick jag följande allmänt gängse berättelse bland allmogen härstädes om vår kung och amerikanske presidenten, hvilken kungen under sina resor skulle ha besökt: Presidenten: Huru stor lön har du? Kungen: Omkring en million. Presidenten: Har du så mycket, så gör du ut med dina invånare, på hvilken invändning naturligtvis intet svar följde. Emellertid måste vi bryta upp för att genomströfva Berghems by, der dock föga af intresse för vår färd är att iakttaga, alldenstund allmogen är mera bergad och med få undantag har väfnadsindustrien endast som binäring. Långt omsider på aftonen observerade jag, att min hederlige åldring började blifva orolig, hvarföre jag sporde honom om han ville lemna mig, isynnerhet som helgdagsaftonen stundade. .Inte just det, blef svaret, ,men se min äldsta dotter skall i afton ge löftet — första inseglet till förlofning. Min förundran att detta oaktadt så länge hafva fått njuta af en sådan förare blef i sanning stor, och i det jag framförde min A3 — . 2— 1