Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1870, sida 1

sätter sig för sig sjelf och hånler åt det ,dumma folket. Orimliga dumheter hafva verkligen blifvit yttrade på dessa folkmöten i Sverige, men hvarför lärer man för det första så litet i våra folkskolor, och hvarför har man ej förut haft några solkhögskolor? Hvarför lemnas också dessa folkmöten åt sig sjelfva eller åt några popularitetsjägare eller demagoger kanske, som vilja fiska i grumligt vatten? Föreningen för , Folkets väl känner jag icke och jag tror att den är mycket slitet känd bland de bildade i allmänhet; men det kunde måhända vara skäl att taga notis derom, att göra sig underrättad om syftemålen och de krafter, som deruti verka, att belysa dess utgångspunkt och sden slutpunkt, till hvilken föreningen sträfsvar. Jag skall försöka att göra mitt bästa i detta afseende och ej glömma att låta Il andelstidningens läsare få del af hvad jag möjligtvis inhemtar. Vi hafva haft ett studentmöte i denna vecka, d. v. s. ett möte af 60 personer, som för 25 år sedan voro Upsalastudenter och såsom representanter för Sveriges bildade ungdom då gjorde det första besöket i Köpenhamn. Det nu firade jubileet skulle vara af alldeles enskild natur, men något litet offentligt kunde det ej undgå att blifva genom det deltagande, som det naturligtvis väckte hos allmänheten. Man kan vara ,skandinav eller ,icke-skandinav i detta ords trängre bemärkelse, så intresserar man sig dock för de ungdomliga förbindelserna mellan nordens folk, så vidt man icke sjelf är ohjelpligt förlorad för allt hvad ungdomlighet heter. Man intresserar sig för ungdomen sjelf, om ej för annat, för den ungdom, som känner sitt hjerta klappa för något högre än stundens nöje, icke för den, som, försoffad af materiel njutning, förnämt grinar åt de ideala sträfvandena. Det finnes tyvärr äfven en sådan, och det händer att en medlem af det sorgliga slaget kallas en , mycket förståndig ung man, hvilken icke lägger sig i politiken. — — — ,, Man klandrar detta de ungas deltagande i folkens angelägenheter, såsom ett ondt, den nya tidens tecken, och kallar det med ett visst uttryck af förakt och ogillande: att politisera, skref för ett sjerdedels sekel en man, redan då gammal till år, men ännu ung till sinnet. ,,Men huru blindt döma icke här de knarriga gamla, då de icke se äfven häruti en strimma af den herrliga morgonrodnad, försynen låtit uppgå till en ny dag, som med sannare ljus och full värma uppgär öfver menskligheten. Det var Arvid August Afzelius, försattaren till boken om , Svenska folkets sagohäsderk, som yttrade detta i anledning af studentfärden till Köpenhamn 1845, i hvilken färd han sjelf deltog, då en 60 års man, och ett fjerdedels sekel derefter hyser han ännu samma åsigter, hörde man, då ban nu, en 85-åring, presiderade vid jubileet. Hafva de alla bevarat sina ungdomliga tänkesätt, de som för tjugofem år sedan drogo till Danmark att gifva och mottaga varma uttryck af de skandinaviska folkens vänskap för hvarandra och hvilka nu träffades på Hasselbacken för att under en kärleksmåltid upplifva gamla minnen! Svårt att säga, men så såg det nästan ut. De hade naturligtvis blifvit gamla och grå till det yttre många bland dem som på Kjöbenhavnsfärden sågo så blomstrande ut, och svårt var det kanske att i den eller den gråhårsmannen känna igen en ungdomsvän, hvilken man ej återsett sedan man drack afskedsglaset med honom på Franska värdshuset på Djurgården den 4 Juli 1845 och sedermera bevarat i vänskapens minne under samma drag, som han hade den dagen; men sinnet var gudilof lika ungdomsfriskt, tycktes det, åtminstone hos de flesta. Och likväl fanns ingen i festen deltagande, som var under 40 år, under det flera hunnit redan de 50. Mången illusion har förbleknat, mången förhoppning gått i qvaf, men tramåt hafva vi likväl gått på dessa 25 år, äfven i afseende på ett närmande mellan de skandinaviska folken, skulle det också under den tiden hafva gifvits perioder, då det sett klenare än vanligt ut med vänskapen. Vi hafva lärt oss att högakta hvarandra mera än förr, det är obestridligt, och att för framtiden bygga på en fastare grund än blott den ögonblickliga hänförelsens. Det gifves många bevis på att den oegennyttiga vänskapen börjar allt mera vinna terräng i stort som smått. Ett bland dessa bevis är, skulle jag tro, det Kjöbenhavns bildande konstidkare helt nyligen hos rogeringen anhöllo, det en svensk målares tafla, hvilken de fått tillfälle att se, mätte inköpas af danska staten och förvaras bland statens samlingar, en heder som ännu icke i Danmark vederfarits någon nu lefvande utländsk konstnär och något högst anmärkningsvärdt, då man känner huru ogerna en artist, äfven den utmärktaste och oegennyttigaste, talar godt för en medtäflare. Det var Edvard Berghs för ett par månader sedan fullbordade , Björkskog, som på danske målarnes enträgna anhållan inköptes af danska staten och nu fått sin plats i nationalgalleriot på Kristiansborgs slott. Inköpssumman, bortåt 3,000 rdr, är redan utbetald af danska beskickningen i Stockholm. M. — ARNES PAA T I IAEA AN FRE sofa På ströftåg. (Från Ilandelstidningens, flygande korrespondent.) Inledning. — På skjutskärrar Entreprenad n örr och n —