lefnadsförhållanden samt arbetslöner hos väfnadsarbetarne. — Om barnens uppfostran. — Något om jordbruket. — Slutet. Thomas Moore säger uti en af sina oförlikneliga ballader: ,, Huru ofta de glömma, dem sången förnöjt, huru sångerskans hjerta är krossadt, och i sanning kunna dessa skaldens ord tillämpas på de bilder ur verkligheten, som framstå då man på skjutskärra färdas fram i de för andra kommunikationsmedel otjenliga bygder, bvilka bebos af den befolkning, som i Marks och Kinds härader hängifvit sig åt väfnadsindustrien. Huru ofta ha vi ej stannat med förundran och åskådat arbeten, som utgått från dessa trakter; huru ofta ha vi ej varit vittne till de prisutdelningar för utmärkt skicklighet i väfnadskonsten, som kommit vissa personer till del; huru innerligt har ej fosterlandsvännen gladt sig åt, att denna industri numera, sedan den blifvit inlärd, kunnat gifva bröd åt tusende hungriga munnar, på samma gång som den gjorde rättvisa åt vårt folks medfödda uppfattningsförmåga, idoghet och sträfvanden till sjelfförvärf. Att lära känna detta folk i dess egna hem, att med egna ögon se och öfvertyga sig om deras ställning, se der, ärade läsare, hvad jag erbjuder Eder — och helt visst skolen äfven I efter bekantskapen instämma uti den engelske skaldens ord. Alltså ila vi åstad med vår skjuts från Göteborg till Landvetters gästgifvaregård, der vi erhålla en tröttkörd, mager och illa medfaren häst (den enda, hvarmed entreprenaden uppehålles), som under dygnet redan gått skjutshället 2:ne gånger; men då vi höra af vår lille körsven, att hästen måste inbringa förtjenst att underhålla såväl sig sjelf som sju personers hushåll, så hafva vi medlidande och fortsätta helt långsamt, då alla försök att på vägen byta ut vår rosinante mot en bättre springare äro sörgäfves. Trakten, som befares, är alltför väl känd för sin fulhet för att vidare behöfva omordas, hvarföre vi fara vidare till Hellingsjö, der förr en storartad trafik herrskade — ja, många gånger utgingo ända till 650 hästar i månaden, och den inre samt yttre reserven bestod af 150 hästar. Men jernvägen kom, och med densamma försvann också fplatsens betydelse som skjutshåll. Ifrån sagde ställe styra vi kosan till Björketorp och befinna oss nu snart inne uti de distrikter, der väfnadsindustrien idkas. Vi passera en mängd ställen, och öfverallt hvar vi gåin är väfstolen i gång. I vår väg är Björketorps skolbyggnad, prydlig till sitt yttre, och framför densamma en nyanlagd skolträdgård. Det inre motsvarade dock ej hvad man kunde vänta. Barnen, omkring 90 till antalet, hade under hela förmiddagen varit samlade till examen, men hade nödgats på eftermiddagen i brist på mat gå hem, alldenstund ,,skolinspektören, som skulle öfvervara högtidligheten, ej infunnit sig, oaktadt examen varit utlyst till sagde dag. Samma förhållande hade varit i Bollebygds skola, der barnen till ett antal af öfver 200 äfven måst återvända med oförrättadt ärende. Vid samtal med lärare och lärarinnor erhöllos följande ledsamma upplysningar: Att skolrådet i Björketorp, bestående af sju personer, visade ringa eller intet intresse för sina åligganden; att församlingens pastor under åratal ej besökt skolan. Hvad som ännu mera bekräftade denna likgiltighet var det vanlottade tillstånd, hvaruti skolmaterielen befann sig. Ett par kartor, några söndriga räknetaflor och trasiga läroböcker utgjorde nemligen hela det tillgängliga förrådet. Inga sångböcker, ingen Berlins Naturlära förefunnos. Ytterligare framstod, och i ännu bjertare färger, teckningen af barnaskaran, hvilken fyller såväl denna skola, som öfriga i närmaste omgifning. Förhållandet är nemligen, att skolgången är mer än tillbörligt försummad. Sällan infinner sig halfva antalet barn, oftast blott ett fåtal — och orsaken tillskrifves väfnadsindustrien, till hvilken föräldrarne, för att kunna lifnära sig, måste använda de små uti hemmen. — Men mera härom framdeles. Vår väg för oss till åtskilliga glest bebyggda trakter, der vi göra besök uti de enstaka liggande stugorna, hvarest vi öfverallt mötas af samma bilder. En å två väfstolar i gång, stora barnaskaror i trasor, och mödrar, som arbeta och sträfva med förtviflans mod för att kunna skaffa mat till, sig och de sina. Väfnadsarbetet här är mest för , Göteborgsförläggare. Så fortsätta vi med våra iakttagelser tills solen gått ner, och glömma nästan af att tänka på den inbrytande natten för erhållande af bostad. Men då man på landet aldrig behöfver förgäfves vädja till gästfriheten, så erinra vi oss att Strömma egendom är på något afstånd trån