Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1870, sida 1

Uppe i sitt rum tillsade han Nils att genast följande morgon göra sig redo för återresan till Finland. Nils skulle fara med Ijorten och de af marskens svenner, som funnos på Penningeby. Sjelf skulle han draga till Stockholm och derifräån med de öfriga genast anträda återfärden till Wiborg. För Nils kunde ingenting vara välkomnare än detta. Han skyndade genast att efterkomma marskens befallning, och redan samma natt ville han sofva på Hjorten. Så fort hans häst blifvit sadlad, satte han sig derför upp och red bort från Penningeby ned mot stranden, der IIjorten låg och ryckte på sitt ankartåg. Men ett stenkast från det stora stenhuset eller slottet, som vi skulle kunna kalla det med fästadt afseende på de tvenne tornen, låg inunder skuggan af väldiga ekar falkenärens stuga, och här stannade Nils. Han hoppade af hästen, kastade tygeln åt en af svennerne och skyndade in i stugar. I rummet derinne var det dels till följd af len sena timman, dels till följd af de höga träden redan skumt, men en torrvedssticka satt och brann spiseln och kastade en osäker, flämtande dager öfver rummet, hvars ena vägg var alldeles fullhängd med jagtredskap af alla slag, utvisande det förtroende, som gubben åtnjöt hos sin husbonde. Vid den motsatta väggen stod sängen, der der lödssjuke såg, och vid hans sida satt falkenärer. Gubben reste sig upp, när dörren öppnades, och gick emot den inträdande. — Han sofver, herr Nils — sade han — han sofver . .. men han vaknar snart... sätten eder, så skall jag säga eder, buru den stackars ungersvonnen kommit i min stuga. Nils gick sakta fram till sängen och såg p den sjuke. (Forts.)