Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1870, sida 1

Fran Finland. (Korrespondens till Handelstidningen.) Helsingfors d. 13 Juni 1870. Likasom Finland förut hemtat lycka och välsignelse af det samband, hvari det stått till Sveriges ädla folk, så utgör Sverige ännu i dag Finlands trognaste vän bland folken, och det gagn vi på denna sidan Bottenhafvet hafva af detta vänfasta grannskap är ovärderligt, likasom det är oberäkneligt. Jag menar, att man skall gå jorden rund utan att finna tvenne folk, hvilka, i politiskt hänseende åtskiljda, hysa en så ren, innerlig, djupt rotad tillgifvenhet för hvarandra. Det är på denna tillgifvenhet vi härborta så ofta dragit vexel, utan att densamma någonsin skulle visat sig böjd att svika det hopp vi ställt på densamma. Huru ofta, efter det vi lösrycktes från Sveriges modersfamn, hafva vi icke haft att kämpa med bitter nöd, både andlig och lekamlig, och alltid var Sverige vår första och varmhändtaste hjelparinna. Hvad det bjöd oss härflöt aldrig ur någon grumlig, beräknande källa, och om äfven efteråt en och annan otacksam röst under tidernas längd härifrån upphäfde sig i bitterhet, så spordes aldrig ifrån Sverige någon bitter röst tillbaka, som, uppriknande allt det goda vi af detsamma njutit, skulle sökt att bringa oss till blygsel öfver vår otack. Huru annorlunda ter sig icke vårt förhållande till ett annat folk — dock, det hör icke hit. Den svenska pressen, städse äfven den vänskapligt sinnad emot oss, har alltid med värma tagit sig an vår sak, och när vår egen af förtrycket bragts till tystnad, har den svenska välvilligt öppnat sina spalter för oss och sålunda försatt oss i tillfälle att gifva sanningen luft derborta, då man här törqväft densamma. Vederbörande sanningsskygga myndigheter här hemma hafva väl försökt att låtsa som skulle de vara likgiltiga för denna ,skandallitteratur, som de trösta sig med att benämna densamma, men de, likaså vil som andra, inse dock vigten af denna litteratur, ehuru för dem saken förefaller såsom någonting ondt, alldenstund den bidrager till att korsa deras folkvänliga planer, medan åter de, hvilka lida af förtrycket och inse dess orättmätighet, äro belätna med att sanningen banar sig en väg på annat håll. Märkeligt är äfven att se i hvilket förhållande dessa finska bref inom den svenska pressen stå till vår bärvarande politiska ställning. I samma mån denna blir drägligare, minskas korrespondensernas antal och betydenhet, i samma mån den blir odrägligare, äkas de sednare. Sedan censuren härstädes, efter en sken