Fredsarbetet är nära beslägtadt med det fria utbytet nationerna emellan af deras industriella arbete, och har i sjelfva verket utgått ur frihandelns sköte. I Tyskland mognar öfvertygelsen äfven för det förra, och skall utvecklas alltmer i den mån krigsbördan ökas och lägger sin förlamande tyngd på allt näringslif. Under tiden arbeta äfven det fria utbytets vänner, och så läser man i dessa dagar, uti en Berlinertidning, ett upprop till en förbindelse mellan alla Tysklands frihandlare, undertecknadt af aktade män, som i öfrigt tillhöra olika politiska partier. Vi äro enige derom — heter det — att de sociala intressena frodigast utvecklas och rättvisast ordnas genom det fria utbytet; att arbetsfördelningen mellan olika länder höjer välståndet lika mycket som arbetsfördelningen inom hvarje lands egna invånare; att de s. k. skyddstullarne, som äro framför allt skadliga för Tyskland, bära stämpeln af orättvisa, då de icke inbringa inkomster åt staten, utan skapa höga konsumtionspriser till nytta för producenterna af vissa varor, hvarigenom kapitaler dragas till konstlade industrigrenar, under det de saknas för de naturliga näringarne. Man måste således afskudda sig de ännu återstående lemningarne af skyddstullsystemet. I uppropet tillägges, att likasom man bör återföra alla tullar till rena finanstullar, så bör man ock bekämpa de socialistiska teorierna (hvilkas slägtskap med protektionismen Bastiat redan påpekat). Föreningen af Tysklands frihandlare skall bafva sin central-komitå i Berlin, bestående af 5 personer, hvilken komitel