Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1870, sida 1

blott för att det skulle så vara, men det föddes icke på nytt; det låg der och skälfde som daggperlan på blommans kalkblad, utan att någon kunde säga, om solen skulle kyssa henne bort, eller vinden. Och barnet i hennes blick sprang liksom undan och gömde sig, när Nils Bossons öga hvilade på henne. Denie såg sörändringen och han ansträngde sig förgäfves att sinna orsaken. Redan vid första återseendet visade sig något främmande, något oförklarligt i Britas uppförande mot honom. Ilon helsade honom väl varmt välkommen och tryckto hans hand och log emot honom, men ögonblicket derefter drog hon sig undan och började samtala och skämta med den glade herr Ove Iauritsson. Detta var vid första sammanträffandet och sedan blef det ju längre ju värre. Brita blef allt mera för Nils en gåta, hvars lösning han tviflade om att någonsin finna. Ack, han såg icke, huru varm, huru full af den innerligaste kärlek den blick var, hvarmed hon följde honom, när hon visste sig obemärkt, förnämligast af honom sjelf! Han visste icke, huru blyg, huru känslig den första, rena kärleken är, huru ungmöns hjerta spritter till och slår ut sina vingar till flykt, huru det liksom vill fly sig sjelft. men dock ständigt vänder äter för att skåda, drömma och njuta uch så fly bort igen. Nils blef förstämd. Brita undvek honom synbarligen, hon tycktes njuta af att visa huru likgiltig han var henne, och alltid var det Ove Lauritsson, som dervid, eftersom Nils tyckte, fick mottaga hennes gladaste leenden, alltid var han den, med hvilken hon helst svängde om i dansen eller leken. Och när hon talade med honom, var hon så otvungen, och när han berättade något, så log barnet i hennes blick innerligare än mot någon annan. Så tyckte Nils och en hemsk kyla ligrade sig i hans hjerta, han drog sig tillbaka, han gick helst ensam på jagt i skogen. (Forts.)